Kanonlåtar #5: Jermaine Jackson & Pia Zadora - When The Rain Begins To Fall (1984)

Idag bjuder jag inte bara på en kanonlåt utan även en kanonvideo. Låten kommer från den sorgligt bortglömda sci-fi-buskis-musikalen Voyage of the Rock Aliens där Pia Zadora även spelade huvudrollen. Låten (och filmen) floppade i USA men fick viss återupprättelse i Europa. I Frankrike sålde den i över en miljon exemplar.

Pia Zadora är annars mest känd för att hon vann både en Golden Globe och en Razzie för sin roll i den också totalt bortglömda filmen Butterfly. Enligt myten ska anledningen till att hon vann Golden Globe-priset ha varit för att hennes man mutat stora delar av juryn några nätter på lyxhotell.

Jermaine Jackson är mest känd för att hans bror är känd.

Låten är av den typ som varken skulle kunnat ha kommit varken före eller efter 1984. Produktionen är dränkt i syntar. Texten är en odistansierad och naiv hyllning till den största kärleken. Videon är spektakulär och också förmodligen dyrare än en svensk långfilm. "Super-melodramatisk" och "over the top" är det närmaste, men inte tillräckligt, för att beskriva låten och videon. Ni förstår ju att den helt enkelt är alldeles underbar.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 95%

Vitshörnan #3

Om du träffar på en person som säger att han/hon sett världens sämsta film och denne inte syftar på Åsa-Nisse I Rekordform är han/hon en första klassens lögnare. Filmen är i all sin enkelhet helt obegriplig. Här finns inget manus, ingen regi, ingen logik, inga orginalskådisar och kanske allra värst, inga skratt. Den skulle på sitt lillfinger kunna bära upp hela Åsa-Nisse-seriens dåliga rykte och lyckades slå in den sista dödsstöten på en tjugo år gammal kassako som först nu, över fyrtio senare vågar visa sig igen.

I stora drag är det en film där Åsa-Nisse och hans trogna vän Sven åker båt. Och åker båt. Och åker lite båt till. Såklart i traditionsenligt uppspeedat tempo så att vi får illusionen att de åker skitfort. Varför inte Åsa-Nisse umgås med Klabbarparn längre och istället umgås med Sven, som förvisso agerar likadant, framgår inte. Det framgår inte heller varför hela den lilla sjön som filmen utspelar sig på myllrar av halva den svenska kändiseliten. På ena sidan sjön sitter Alice Timander i en båt, på en annan står Sune Mangs av oklara anledningar och viftar med armarna medan i en tredje står Leena Skoog och gör sin paradroll, d.v.s. står och är lite snygg.

Åsa-Nisse I Rekordform är som ett enda långt pärlband av lågvattenmärken. Men allra lägst är nog ögonblicket när Åsa-Nisses båt plötsligt passerar Jokkmokks Jokke som helt apropå ingenting drar en vits?! Hur ofta ser man en långfilm där birollsinnehavare passa på dra en vits för publiken? Och hängde man inte med första gången gör det inget för när Jokkmokks Jokke passeras nästa gång passar han på att dra slutpoängen en gång till! Och om du sett filmen och fortfarande inte fattat poängen får du här ännu en chans:



Om du av någon anledning inte är bekant med Jokkmokks Jokke var han en av våra (och kanske hela världens) märkligaste artister. Han hade varken sångröst eller någon vidare taktkänsla men däremot en karisma att dö för. Förutom sin karaktäristiska och ständigt burna same-dräkt var han egentligen bara känd för två saker; sin helknasiga superhit Gulli-gullan och att han i tid och otid utbrast "Tjosan!". Jokke framförde även Gulli-gullan i en tidigare Åsa-Nisse-film (Åsa-Nisse i Raketform) då han tagit anställning i Sjökvestens butik. Värt att kolla här. (De senare Åsa-Nisse-filmerna är över lag ett fullgott substitut till hallucinogena svampar). Jokkmokks Jokke högaktades ända in till sin död på samtliga ålderdomshem och han blev till slut så förknippad med sitt smeknamn att han på egen begäran såg till att det står Jokkmokks Jokke på sin gravsten istället för han egentliga namn.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 12%

Fina Flyers #1

2005 var jag på fröjdig charter i Turkiet. En av kvällarna fick jag den här fina flyern från självaste Camilla Henemark, när hon stod utanför nattklubben James Dean och försökte locka in vilsna semsterfirare ihop med ett gäng bortglömda dokusåpa-deltagare. Camilla var ju inte riktigt på toppen av karriären vid den här tiden och blev nog glad när det faktiskt kom förbi någon som kände igen henne. Villa Medusa-Stefan (då mest känd som Club Goa-Stefan och nu mest känd som Ballar Av Stål-Stefan) lockade betydligt fler. Camilla tyckte att den här flyern var bland det roligaste hon sett i hela sitt liv och det tyckte jag var en rimlig anledning för att ta emot den.


Darin var förstås inte där men fick ändå agera evenemangets dragplåster.

LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 50%

Film-recension: Youth In Revolt (2010)

Michael Cera spelar (som vanligt) en mespropp, fåntratt och pellejöns. Han träffar en tjej (Portia Doubleday) som är söt, busig, kaxig och helt obegriplig. Eftersom det vanligtvis är killar (med mindervärdeskomplex) som regisserar film får vi oftast se de här historierna om killar (med mindervärdeskomplex) som träffar (den perfekta) tjejen som ska sätta fart på deras hopplösa liv. Vi såg det för bara ett tag sen i en miljon andra independent-filmer, gärna med Zooey Deschanel som den där busiga tjejen. För att fånga henne måste han bli lite mer "galen" och "tokig" för att bräcka hennes nuvarande pojkvän, en läcker hunk med poesi-amibitioner. Och det blir uppenbarligen pajigt när Michael Cera ska spela allan och röka när han suger på cigaretterna som om de vore snusklubbor.

Som sig bör möts de genom "svår" popkultur. Det gör man oftast i den här typen av film; oftast brukar det handla om att de båda gillar på The Smiths eller vad som helst från Frankrike (i det här fallet det senare). Pöbeln förstår inte Micheal Ceras intresse för italienska impressionister och cocktail-musik men när Portia Doubleday virvlar in och nämner Serge Gainsbourg och Jean Luc Godard faller han pladask. Snopet för honom om han visste att de fanns fler tjejer med dem intressena på söder i Stockholm än vad det finns Bajen-supporters.

Som sig bör tillkommer då ett soundtrack av indie-pop och gamla guilty pleasures tillsammans med ett par av de där obligatoriska "crazy" animerade scenerna som allt ska visa på att regissören tänkt utanför boxen, men egentligen bevisar att han sitter inlåst däri. Dialogen är förstås både "fyndig" och "smart".


Ja, så där håller det på drygt halvvägs in i filmen. Sen händer nåt. Fråga mig inte vad. De "smarta" replikskiftena är kvar. Likaså den skitnödiga indie-popen. Men filmen går från förutsägbar till helfestlig! Den blir skratta-från-magen-skojig! Hela två gånger får vi se Michael Cera springa runt i bara boxer-shortsen på stan, vi får besöka en dråplig thanksgiving-middag och till slut lyckas man till och med uppdatera det gamla män-i-kvinnokläder-skämtet till tvåtusen-talet. Plötsligt har huvudkaraktären börjat bete sig befriande ologiskt och det är svårt att förutspå fortsättningen. Jag kan till slut släppa garden och njuta en stund (och slippa skriva ironiska citationstecken i texten).


Som helhelt ger Youth In Revolt ett förvirrat intryck. Eller så är det bara jag som är förvirrad som inte kan se helheten; det kan jag ju dessvärre inte svara på. Filmen hade premiär för ett halvår sen i staterna men inte förrän ikväll har den av någon anledning Sverige-premiär; precis lagom till att alla som är det minsta intresserade redan har laddat ner den i råfin hd-kvalitet.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 43%

Populärkulturens faror: Maskis

Populärkultur är det farligaste som finns! Ungdomar som spelat det senaste videospelet i Grand Theft Auto-serien går nästa sekund ut och dödar, barn som lyssnat på Judas Priests nya LP går också ut och dödar och/eller blir läder-bögar och dem som läst ett nummer av Blondie börjar äta perverst stora smörgåsar och/eller döda. Så har det alltid varit och kommer alltid förbli. Under titeln Populärkulturens faror kommer jag framöver presentera olika exempel på hur den långsamt men säkert demoraliserar hela männsikorsläktet.

Under hela nittonhundratalet har filmen som medium tvångsmässigt utfört sitt dåliga inflytande på oss. Från hotfulla tåg som tycks flyga ut ur duken och raggarungdomar som spottar, svär och dricker för mycket Coca Cola till nutidens 3D-filmer där vi fullkomligt tappat uppfattningen om skillnaden mellan fiktion och verklighet.

Men allra värst är ändå skräckfilmen. Usch! Här nedan följer ett utmärkt exempel på hur en helt vanlig pojke som sett Ringaren i Notre Dame på bio blir en fara för hela sin omgivning. (Från tidningen Se, nr 11 1949)


Fråga till äldre läsare: När slutade människor som var vid sinnes fulla lag använda uttrycket maskis för maskerad. Det senaste beviset på att ordet användes på fullt allvar har jag lyckats hitta 1987. Någon som har ett nyare exempel.




LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 1%

Knep & Knåp: Vem är popstjärnan?

Vad än Dick Tracy hävdar här ovan så kan man tyvärr inte vinna något i tävlingen, men vi kanske kan ruska fram några priser till nästa gång om det önskas.

Bilden sätter i alla fall rätt prägel på inlägget för här nedan följer en knivig ordgåta. Du ska helt enkelt sätta ihop bokstäverna så att de bildar namnet på en ung popstjärna. OBS: Han var ung och popstjärna när tävlingen publicerades i tidningen Linda, 1987. I tidningen följer också en användbar ledtråd: Han fick sitt genombrott med sin sjunde singel.


LEDTRÅD (OM DU HAR KÖRT FAST):
Han samskrev Christina Augileras hit; Come on over (All I want is you).

LEDTRÅD 2:
Det är skillnad på cirklar och kvadrater.

RÄTT SVAR:
Tryck HÄR för att ta reda på vem stjärnan är.

Populärkultur i verkligheten: Flight Of The Conchords, Cirkus 2010-05-24

Ibland kommer jag på mig själv att sitta med ett fånigt leende på läpparna. Som när jag blir kliad på ryggen. Eller när jag får äta hur mycket hawaii-pizza jag vill. När jag är på Six Flags Magic Mountain eller när jag köpt en ny Tosse Bark-singel. När jag suttit och pysslat med mitt hobbylim alldeles för länge eller när jag kollar på Hemma Värst. När jag umgås, badar, skriver, dansar och bygger pussel. När jag ger Doctor Robotnik på nöten eller läser Hemmets Journal.

Nu kan jag lägga till en sak till på den listan. När jag går på en föreställning på Cirkus och lyssnar på Flight Of The Conchords i två timmar och fyrtiofem minuter.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 80%

Serier jag gjort #3

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 40%

Veckans VHS: "Kan Man Snacka Om Sån't?"

Jag har en fäbless för att köpa grejor ingen annan människa ens skulle tänka tanken på att köpa. Och sen om det, som i det här fallet, är en VHS får jag en kick av tanken på att jag är den enda i världen som tittar på just den filmen just då. Och i det hänseendet borde jag fått en rejäl kick härom kvällen när jag ägnade 27 minuter av mitt liv åt att titta på sexualupplysningsfilmen "Kan Man Snacka Om Sån't?" (utgiven av Statens Bakterieteknologiska Laboratorium). Nån kick fick jag inte alls, men däremot en överdos av präktighet som fick Tommy & Annika att framstå som ett Warriors-gäng.


Upplägget för filmen är att tio ungdomar sitter ( i ett nedsläckt rum) och ska föra en (forcerad) diskussion kring sex med varandra. Eller det är bara nio killar som diskuterar; den tionde (som kombinerat vit kofta med urtvättad adidas-t-shirt) öppnar inte munnen en enda gång men ser livrädd ut och kallsvettas så fort könssjukdomar kommer på tal. Två sexual-experter ska leda snacket och försöker krystat använda kidsens språk så terminoligin i samtalen rör sig från knulla och horer (stockholmska för horor) till samlag i ändtarmen och munsex. Så fort någon av experterna säger ett fult ord fnissar grabbarna nervöst.


Det finns tyvärr inget datum på filmen men de "fräcka" killarna i gänget har polotröjor så det torde vara kring början av nittiotalet. Och om filmen högst har tjugo år på nacken är det förvånande hur märkligt hur lite de (även experterna) vet om andra sexuella läggningar. Det blir först het tyst när ämnet kommer på tal, förutom en av polotröjssnubbarna som skakar på huvudet och klöker. Men till slut visar sig en ha erfarenhet. Han menar att han känt en kille som varit "minst bisexuell" och minns då livrädd att han lekt med honom som liten. "Han var ju världens schysstaste kille".

Men överlag händer ingenting. Det här är långt ifrån den typen av explicita sexualupplysnings-filmer som gjordes på sjuttiotalet. Här sitter man rak i ryggen och kastar floskler på varandra och bekräftar sina redan präktiga värderingar. En gubbe rullar en "modern" kondom över fingrarna. Det är så sterilt och snällt att om det inte vore för de läckra polotröjorna skulle filmen lika gärna kunna vara från femtio-talet.


Riktigt roligt blir det bara en gång. En (tänkvärd) sketch med Micke Dubois har klippts in. Själva sketchen är inte speciellt kul, men det är däremot det regisserade skrattet som killarna anstängt tvingas haspla ur sig när sketchen är slut. Det hamnar etta på min lista över "minst spontana skratt" strax före kändisarna som fick sitta i ""heta" stolen" i Babben & Co.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 15%

Kanonlåtar #4: Marcus Price & Carli - Mat Bira Kvinnor Weed (2010)

Jag kände att mina tidigare musiktips har varit rejält mossiga; Så idag bjuder jag på en så in i helvete ny låt. Och Mat Bira Kvinnor Weed är fantastiskt stånkande dum-disco för småtimmarna. Det är enkelt, effektivt och växer snabbare på dig än det där äckliga eksemet du har på underarmarna. Så håll i hatten för här blir det åka av!



Och på Spotify här.

LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 83%

Spotify-lista: Sommar

Våren varade i ungefär två veckor innan sommaren tog över i år vilket innebär att vi också behöver byta ut vår gamla spotify-lista om våren. Det finns ju oförskämt många låtar om sommaren i jämförelse med våren.; förmodligen för att genren sommarhit är mycket mer ekonomiskt lukrativ än vårhits. Så den här gången är det kanske inte de allra bästa sommarlåtarna utan tio av många som råkade slå an på mig för tillfället. Jag har valt att enbart ta med låtar med ordet sommar i titeln vilket gjorde att jag kunde bortse från låtar om solen, stranden och 99,9% av all reggae.

Plocka ner listan här.

Chad & Jeremy - A Summer Song
Vi sparar det bästa till först. Chad & Jeremy var det allra mesigaste bandet som sprang ur den brittiska rockvågen i The Beatles kölvatten. Men de var tillräckligt coola för att medverka i tv-serien Batman (som jag nu har fått anledning att referera till för tredje men långt ifrån sista gången). I avsnittet har Catwoman byggt en manick som kan stjäla röster och bestämmer sig för (och lyckas) att stjäla just Chad & Jeremys. Ibland öppnar hon manicken för att bevisa att deras röster faktiskt finns i den och då spelas just A Summer Song.

Magnus Uggla - Sommartid
Vad jag vet är det här Ugglas enda (tyvärr) electro-ballad. Sommartid låg från början på Ugglas andra skiva, Livets Teater som han själv tycker är "en riktig sug-platta". Men det här är remixen som låg som bonuslåt på live-plattan, Godkänd Pirat.

ABBA - Summer Night City
Trots att Summer Night City släpptes som singel, 1978 gillade aldrig ABBA själva sin låt; så de valde att inte ta med den på kommande albumet Voulez Vous. I mina öron är den här stenhårda disco-dängan deras allra största stund.

Johnny Cymbal - Summetime USA
Cymbal är riktigt roligt efternamn.

C.C.Catch - Summer Kisses
Låten är skriven av Dieter Bohlen. Ja, han med de goa runda kinderna i Modern Talking. Dieter har skrivit fem(!) böcker med tveksamma fakta om sitt eget liv, men även om sina kollegor. Som reaktion mot dem skrev en annan trash-musiklegend Frank Farian en egen bok med namnet, Stupid Dieser Bohlen. Die Wahrheit und nichts als die Wahrheit über den Pop-Hochstapler (sv. Denna Dumma Bohlen; Sanningen och ingenting annat än sanningen om pop-bedragaren.)

Dúo Dinámico - Amor De Verano
Charmig vokal-duo som härjade på listorna i Spanien på sextiotalet. Utanför den Iberiska halvön är deras största framgång som låtskrivare till en av de allra bästa Eurovision Song Contenst-vinnarna; La la la. Amor De Verona betyder typ sommarkärlek.

The Undertones - Here Comes The Summer
Per Gessle skulle dö för orgel-kompet. Det blir inte mer sommar än så här.

The Regents - Summertime
Summertime från musikalen Porgy & Bess har spelats in fler gånger än Bart Karlssons dragit sig i slangen. Det går med andra ord inte att räkna. Jag valde till slut The Regents version för det skitläckra vokal-arrangemanget.

Guitar Wolf - Summertime Blues
Summertime Blues har spelats in lika många gånger som Bert Karlsson skrattat åt ett tjockis-skämt. Typ tiotusen gånger. Guitar Wolf är tre glada japaner som spelar mer, högre och snabbare än något annat band. Basisten spelade bokstavligen ihjäl sig för några år sedan. Ett favorit-band.

Jigs - Snart Kommer Sommaren Tillbaka
Och apropå Bert Karlsson. Här kommer en låt där han i egen hög person står för den klanderfria produktionen. Riktigt jävla svängig avslutning på listan.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 88%

Youtube-tips: Zagreb Film

Zagreb Film var forna Jugoslaviens högborg för animerad film. Under framför allt sextiotalet blev de (i alla fall i kretsar för tecknad film) världsberömda med sina fantasifulla, experimentella men alltid lättillgängliga filmer. Animatörerna på Zagreb Film lät bara filmrutans fyra väggar begränsa dem. Allt kunde hända och hände.

Man gör fortfarande filmer i Zagreb men inte med den genomslagskraft som de hade en gång i tiden. Och tyvärr verkar även de gamla små mästerverken ha glömts bort. Men inte i den här bloggen. Här följer tre exempel på Zagreb Films storhet.

1962 blev Dušan Vukotić den förste icke-amerikan att vinna en Oscar för sin kortfilm Surogat.



Av alla animatörer som passerat revy på Zagreb Film håller jag nog Borivoj "Bordo" Dovniković främst. Bordos ville att det skulle var kul att se hans filmer; pretentioner fick andra stå för. Ett filosofi jag själv kan skriva under på. Här har ni en av hans senare filmer Uzbudljiva ljubavna priča som enlig google-translate betyder en spännande kärlekshistoria. Från 1989.



Men Zagreb Films flaggskepp var förstås Professor Balthazar. Den hjälpsamme och pillemariska uppfinnaren som aldrig tänkt en ond tanke. Ingen har för den delen tänkt en ond tanke i Balthazars värld. Serien sträckte ut sig på fyra säsonger under 1967-1978. Det här är ett av de senare (1977) och mindre bra avsnitten (som var det enda Youtube kunde erbjuda mig på ett förståeligt språk). Med Professor Balthazar mått mätt är dock ett mindre bra avsnitt fortfarande ett kanon-avsnitt.

Men man har precis gjort klart en nyrestaurering på samtliga Balthazar-avsnitt och resultatet är hur läckert som helst. Just nu försöker de hitta distribution för dvd:erna i Norden och det är bara att hålla tummarna för att vi snart får se Professor Balthazar i nyskick.



LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 80%

Ny CD: Symfoniorkestern - Den Lilla Flykten EP (2010)

Jag ska inte sticka under stolen med att Symfoniorkestern består av min lillebror och hans kompisar vilket kanske inte gör mig hundra procent objektiv. Men gillar du finstämd och melodiös skrammel-pop av det allra mesigaste slaget kommer du förmodligen att älska dem. Gillar du vemod, värme och vårkänslor kommer du troligtvis att älska dem. Gillar du att säga att du var först med morgondagens stjärnor kommer du definitivt att älska dem.

Idag släpptes deras tredje EP, Den Lilla Flykten som du borde ladda ner helt gratis från deras myspace-sida. Hyperlänk dit: http://www.myspace.com/symfoniorkestern. Om du orkar vänta kan du dessutom snart köpa EP:n i fysisk form tillsammans med en riktigt fin och informativ booklet i riktigt läckert fyrfärgstryck.


Här har ni EP:ns första musikvideo.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 77%

Knep & Knåp: Citat-quiz

Idag bjuder jag på ett egenhändigt ihopknåpat citat-quiz. 5 svenska populärkultur-legender och en mossig politiker ska paras ihop med sina respektive bevingade ord. Lycka till!

DE SEX KÄNDISARNA:

a. Orup
b. Richard Herrey
c. Ulf Lundell
d. Benny Andersson
e. Jakob Hellman
f. Carl Bildt

DE SEX CITATEN:

1.
2.
3.
4.
5.
6.

VARNING!
HÄR ÄR DE RÄTTA SVAREN:
a-4, b-2, c-1, d-5, e-6 och f-3

Kanonlåtar #3: Sexual Harrassment - If I Gave You A Party (1983)

Jag vet inte mycket om Sexual Harrassment. Det enda konkreta man kan hitta på nätet (utöver hundratals hyllningsinlägg som det här) är några vaga forum-inlägg av bandets trummis, Dale Jackson. Han beskriver att bandets approach var something för everyone och att deras koncept kunde beskrivas som Sexy, Hot and Horney. De har minst sagt lyckats.


Dale nämner även att deras frontman Lynn Tolliver inte tyckte om att stå på scen vilket kan förklara deras sparsmakade framgångar (i kombinationen med det aningen provocerande band-namnet). De släppte nämligen endast några få singlar och en LP i början av 80-talet med galen, snuskig, lekfull, på gränsen till hysterisk electro som aldrig hade ambitionen att lämna diskoteket. Det är musik som bara kan andas på dansgolvet och fullkomligt dör när du försöker kräma det ur dina fattiga lap-top-högtalare. Så be din lokala disk-jockey att ta sitt förnuft till fånga och lira lite Sexual Harrasment redan ikväll.

Sexual Harrassment fick i alla fall någon slags upprättelse för några år sedan när Black Eyed Peas snodde I need a freak till sin hit My Humps.

Men jag vill lyfta fram If I Gave You A Party; en sanslös, korkad, tokig, festlig, röjig, berusad eller snarare packad, sprängkåt låt. Gapiga syntar, hjärndöda trummor och pumpande bas. Det är musik som man faktiskt ska juck-dansa till. Låten klimax är dess sista två minuter som bjuder på en autentisk sprit-fest. Så stoppa intellektet under sängen och lyssna, njut och jucka loss.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 93%

Populärkultur i verkligheten: De Lyckliga Kompisarna, Debaser Medis 2010-05-15

Skämsmusiken har blivit trendig de sista åren. Den musik som man ängsligt lyssnade på i smyg när man var själv hemma spelas nu för tiden helt utan ironi på de allra fräsigaste hipster-ställena. Amerikansk västkustrock har helt plötsligt blivit ok. Hela klubb-kvällar ägnas åt euro-disco. Mauro Scocco hyllas som hjälte. I princip allt har blivit accepterat att lyssna på igen, med undantag för en genre. Man hör aldrig någon nämna att de lyssnar på de svenska trallpunken i lilla baren på Riche. Det är den skämsigasta av all skämsmusik.

I början av nittiotalet rådde det ju en trallpunk-våg i Sverige. Band som Coca Carola, Radioaktiva Räker, Räserbajs och Köttgrottorna var guld på skivtallrikarna och Defintivt Femtio Spänn-skivorna sålde som smör i solsken. Lättillgängligt är en underdrift i sammanhanget. Med så få ackord som möjligt, banala melodier och nästan buskisartade-texter var de omöjliga att motstå. I alla fall för en ny-pubertal grabb var enda preferenser för bra musik var att den skulle vara festlig och snabb.

Toppen på isberget var De Lyckliga Kompisarna (DLK). De var lite snabbare, lite roligare och lite mer catchy än sina jämlikar. Och framför allt lite skämmigare. Låtar om hockeyfrillor, kukar och nån kille som är bra på flipperspel är inte någonting jag skulle skryta om att jag glatt nynnar med i. Men det var jag gjorde igår.

DLK återföreades ju för ett par år sedan; om man med återförening menar att sångaren, Mart Hällgren letat upp nya kompmusiker och spelar under samma namn. Mart var förvisso hjärnan och hjärtat i bandet och således den viktigaste för att bibehålla soundet. För det har de gjort. Nya skivan låter som om det kunde vara första skivan.

Men när bandet står på Debasers scen spelar de inte många nya låtar utan är fullt medvetna om att det är ett nostalgi-band och bränner i stort sett av alla sina hits i ett rasande tempo. För att vara punk är det snällt, väluppfostrat och sympatiskt. Mart Hällgren är glad som en speleman. Inte så konstigt när bandet blir inropat fyra gånger efter sista låten och den glesa men entusiastiska publiken.


DLK har alltid haft en känsla för smittande melodier och när de kommer tillsammans i ett långt pärlband är de oemotståndliga. Skulle texterna varit lite mindre fåniga skulle musikhistorien förmodligen behandlat bandet mycket bättre. Man kan inget annat än att dansa, eller åtminstone stampa takten till låtarna.

Jag kommer på mig själv stå med ett stort leende på läpparna genom hela konserten; om jag då inte vrålade med i refrängerna som jag tydligen mindes varenda en. Under några minuter igår kändes det som DLK var världens bästa band. Men det skulle jag aldrig våga säga till nån.

LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 75%

Videospel: Portal (PC, 2007)

Se det här som ett tips du bör ta till dig. Ett av 2007 års (med rätta) mest hyllade spel, Portal skeppas ut helt gratis här fram till den 24 maj.

Portal är ett slags pusselspel i förstapersonsskjutar-perspektiv som släpptes som en spin-off på Half Life. Det är klurigt, varierande och tillräckligt kort så att du kan plöja igenom det på en längre eftermiddag. Och framförallt extremt beroendeframkallande. Men man får ha överseende med de trista, kallt grå miljöerna. Varför kan inte alla spel gå i bjärta kulörer?


Ladda ner eller skyll dig själv.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 80%

Framtiden: Scott Pilgrim vs. The World

Scott Pilgrim vs. The World kommer den trettonde augusti. Om jag hade en superkraft då skulle den vara att jag när som helst kunde skruva fram tiden till just den trettonde augusti. Och då ska jag ska jag gå på bio och skrika awsome, epic och coooool varje gång nån elaking får på nöten. Så bra verkar den. Men det tycker jag i och för sig om allt som har tydliga referenser till sextiotalets Batman.



Och du som tycker att det är trist att Michael Cera spelar mespropp för 147930923 gången i ordningen har fel.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 82%

Idolbild: Noah Hathaway

Till skillnad från alla andra i min generation gillar jag inte filmatiseringen av Den oändliga historien. Det kan bero på att jag inte såg den som ung och inte har det patetiska och helt distanlösa nostalgiska kärlek till den (men som jag har till mycket annat så som Pellefant och tuggummit Shake.) Det kan också bero på att det faktiskt är en kass film. Förmodligen kombinationen.

Men lika mycket som jag ogillar filmen älskar jag den här bilden. Det kan måhända vara motsägelsefullt men man kan väl inte styra sina känslor. Allt från den målade kulissen och papier mache-berget till dvärgens pajjiga make up och teleskopet som produktions-designern verkar ha byggt av en medeltida skottkärra och sin sons kemi-set får mig att bli alldeles varm inombords. En ren och skär lektion i kitsch. (Och om ni undrar varför jag då inte gillar filmen som fullkomligen dränker sig själv i kitsch så kan faktiskt till och med jag få för mycket. Och ett sopigt manus är alltid ett sopigt manus.)

Och mitt i allt detta sitter en ren pojk stylad som om han vore Vargtass son. Noah Hathaway eller Atreyu som alla (som inte förtår skillnaden mellan film och verklighet) kallade honom. Om åttiotalets småflickor hade hunnit lära sig vad sex var, var det förmodligen det de vill ha med honom. Nu ville de nog bara ha honom hemma hos sig och på sin höjd känna på hans pråliga new-age-smycke.

Noah Hathaways karriär dök som en sten efter filmen. Förmodligen i samma stund som hans lena, oskuldsfulla pojk-look övergick till den något mindre attraktiva finniga, pubertets-stylen. Noah har istället ägnat de senaste åren åt motorcyklar och kampsport, men verkar göra en comeback i filmsvängen som röstskådespelare i zombie-filmen med det kittlande namnet, Mondo Holocausto!.

Hoppas ni inte blir rädda med så här ser han ut nu:


P.S. Det här inlägget blev lite som en gammal skoluppsats. Rörigt, osammanhängande, informationslöst och med personliga värderingar skrivna som fakta. Men många flickor skrev nog just den typen av skol-projekt om Noah när det begav sig så på sitt sätt är den här texten en hyllning till er. D.S.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 77%

Serier jag gjort #2

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 50%

Gästrecensenten: Kamratposten-barnen

När jag läste den på många sätt ypperliga ungdomstidningen Kamratposten i början nittiotalet avslutades varje nummer med lite recensioner på nysläppta skivor, filmer och böcker. Recensionerna skrev av självutnämnda experter på ämnet som hade fullt utrymme att påverka de unga läsarnas omdömen. De bjöd på tomma analyser, meningslösa referat och präktiga, vuxna förmaningar. Men vid just film-recensionerna recenserades även filmerna av någon i läsarkretsen. Ett nytt barn fick chansen varje gång, men alltid med en mycket bättre känsla för filmen än den så kallade självutnämnda experten. Nedan följer tre ypperliga exmepel på att kidsen lyckades förmedla en mycket mer givande analys, men på en tredjedel av utrymmet.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 54%

Veckans VHS: Mot Härliga Tider (1983)

Mot härliga tider är en svensk midsommar/skärgårds-komedi. En alldeles förfärligt usel sådan. I förtexterna står det att det både har funnits regissör och manusförfattare till filmen, vilket är väldigt konstigt för det märks då inte när man ser den.


Filmen handlar om Jackie som lämnade sitt livs kärlek, Calle för tio år sedan för att finna sig själv i Paris. Nu har hon ångrat sig och bestämmer sig för att överraska Calle som om ingenting har hänt i hans sommarstuga. Calle har förstås gått vidare och träffat en ny kvinna. Efter förvånansvärt lite men utdraget krångel blir de ihop igen. Slut. Dumt. Jättedumt.

Det behöver i och för sig inte hända så mycket mer i en komedi; så länge man får sig ett gott skratt. Men skratten uteblir. Istället så får vi en armada av typiska svenska filmrepliker som de här klassikerna; "det är så jävla ensamt", "deu fattar inte hur jobbigt det känns för mig" och "jag är trött på hela skiten"!

De tar faktiskt hela femton minuter in i filmen innan första "skämtet" kommer. Sen lyckades jag (och då är jag väldigt generös) hitta endast 14 skratt till under de nittio minuterna! De följer här:

• 15 minuter: Missförstånd i sovrummet. Calle kryper ner hos fel person och blir rädd.
• 27 minuter: Ett tält blir fel uppsatt.
• 31 minuter: En tjej blir av nån outgrundlig anledning rädd för en dykare som simmar runt i vattnet.
• 40 minuter: Calle hugger sig med en yxa i tummen. (Förmodligen inte ett skämt, men de spelar rolig musik i bakgrunden vilket tyder på att det eventuellt kan vara ett.)
• 46 minuter: Jan Malmsjö ramlar i vattnet!
• 56 minuter: Jan Malmsjö är butter för att han tagit på sig att köra och inte kan dricka sprit.
• 60 minuter: En karaktär som heter Vanja är full.
• 64 minuter: En karaktär som heter Vanja är bakfull.
• 67 minuter: Calle springer och gömmer sig i en matbutik och råkar knuffa en av de anställde (som talar dålig engelska) i en frysdisk.
• 77 minuter: Några tillknäppta männsikor blir rädda för en stor lufsig hund.
• 79 minuter: Claire Wikholm tror att det finns orm i buskaget.
• 85 minuter: Slagsmål till rolig musik.
• 87 minuter: En båt går på grund.
• 89 minuter: Calle ramlar i vattnet.
• 90 minuter: Jackie biter Calle i tummen han tidigare slog yxan i. Han blir busigt arg och jagar henne under eftertexterna.

Resten av filmen består främst av buttra uppsyner och/eller lite äckligt hångel. En typ-scen (för den här men även alla andra svenska filmer) är att en hålögd kvinna hackar grönsaker långsamt.

Om du får lust att se Mot härliga tider finns den just nu att hämta gratis i mitt sopnedkast.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 2%

Videospel: Bamse (Gameboy, 1993)

Rune Andréasson månade väldigt mycket om varumärket Bamse och var alltid mycket noga med att karaktären bara skulle användas i behjärtansvärda sammanhang. 1993 måste Rune antingen ha ruckat lite på sina principer, varit skitfull eller så blev han blåst av några glada säljare på Nintendo. För Bamses äventyr till Gameboy går inte att försvara överhuvudtaget.


Egentligen var det aldrig Bamses äventyr. Spelet hette från början Baby T-Rex och hade varit en monumental flopp både försäljningsmässigt och spelmässigt. Ett första klassens skitspel. Men någon (som förmodligen uppfattade sig själv som ett geni) kom på idén att bara byta ut den gulliga dinosaurien som stod för huvudrollen i originalet till Bamse och helt plötsligt hade man ett spel som man kunde pracka på intet ont anande småbarnsföräldrar.

Det är inte mycket som stämmer med serie-tidningen Bamse här. Ingenting om man ska var mer exakt. Vargen har rövat bort Skalman till sitt dödsdömda(?) slott som han av någon outgrundlg anledning byggt upp under den tid då dinosauriena befolkade jorden. Vilken baktanke Vargen har med detta tilltag framkommer inte men vi får utgå från att det bara är för att han är så himla ond. Bamse tar i alla fall första bästa tidsmakin och följer efter.


Bamse blir hårt ansatt av urtidsdjuren men som tur är ligger det dunderhonungsburkar och skräpar lite här och var. Men Bamse verkar ha glömt att han blir skitstark när han äter honungen och använder istället burkarna till att hiva i plytet på de anstormande farorna. Utöver detta passar även Bamse på att åka skateboard, bowla och allt annat som vi inte förknippar med världens starkaste björn.


Spelkontrollen är provocerande dålig. Bamse rör sig om det vore såpa på marken och skulle han hamna i en backe kasar han lealöst ner för att plötsligt mötas av en vägg med taggar. Och även om man skulle lyckas få bukt med kontrollen är spelet riktigt jäkla svårt. Med tanke på målgruppen (småungar) kan jag tänka mig att spelet förstörde många julaftnar 1993 när kidsen upptäcker att klappen de önskat sig egentligen är ren sadism. Utöver detta vill jag tillägga att spelet är långtråkigt, upprepade och skitfult. Och ja, jag har pinat mig igenom hela bedrövlsen. För att du ska slippa göra det bifogar jag en bild på slutbossen här nedan.


När du väl räddat Skalman har han ändå sovit sig igenom hela äventyret och har alltså inte ens märkt att han varit bortrövad. Otacksamheten från Skalmans sida kan ha varit det som retade upp mig mest av allt.


Bifogar även en liten recension från dåvarande Nintendo-magasinet. Tidningen gavs ut i samband med Nintendo själva vilket alltid gjorde mig lite misstänksam till hur pass ärliga omdömena var. Bamse kunde dock inte ens de med att hylla, även om jag tycker att de är lite i snällaste laget. Tobias, som ger den genrösa trean i betyg, är Tobias Bjarenby som nu är chefredaktör för utmärkta Level och med andra ord en av Sveriges mest betydelsefulla spelskribenter.


Och här kommer då ett fröjdigt klipp från spelet. Det bör tilläggas att den som spelat verkar ha spelat spelet ganska mycket för så här lätt rör man sig inte i världen som vanlig dödlig.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 3%