Serier jag gjort #4

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 60%

Knep & Knåp: Zorros festliga rebus

Vissa saker går man helt ovetande om. Som att Zorro inte bara är en exemplarisk brottsbekämpare utan att han gillar rebusar också. Och att han dessutom är extra förtjust i de som är festliga.


Ännu konstigare är kanske att Sergeant Garcia och hans kumpaner tror att Zorro låter de vinna rebus-tävlingen. Och vad ska de med hundra svenska kronor till? Och om alla fyra ska dela på den kan de rimligtvis inte bli förmögna.


RÄTT SVAR:
Du har väl läst om kungen av Kalifornien
Om du undrar över det lite kryptiska svaret syftar det på en upplysande artikel som medföljde numret om en schweizisk lurendrejare i artonhundratalets Kalifornien. Han ljög om att han var rik fast han var fattig och på så sätt rönte framgång. Ett trick som man ju borde prova på själv.

Visste ni att jag är rik?

...

Det verkar inte funka.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 32%

Ny CD: Devo - Something For Everybody (2010)

När jag var i mina sena tonår var jag helt övertygad om att Devo var det perfekta bandet. De var lika mycket art-house-pretantioner som studentikosa tokigheter men alltid lättillgängligt och popigt. De hade alltid en ny märklig outfit för varje platta och gjorde både de roligaste och snyggaste videorna. Jag älskade allt. De har alltid befunnit sig bredvid utanför det som varit hippt och trendigt, men har heller aldrig varit tidlösa. Devo har varit Devo och det har man fått leva med.

En god vän gjorde mig häromdagen medveten om att Devo släppt en ny skiva i onsdags. Den första på tjugo år. Det var verkligen inget jag väntat på och jag kände mig inte heller ett dugg intresserad av att lyssna. Gamla gubbar gör i regel skitkass musik. Men nyfiken lockade ändå in mig på Devos youtube-kanal och där gick förstås att avnjuta en massa flum-knasigt rörligt material i samma anda som det man filmade i mitten av sjuttiotalet när bandet snarare var ett konstskoleprojekt. Jag blev nostalgisk, men framför allt supersugen på att köpa skivan. Så jag gjorde det.



Jag njöt mig igenom skivan. Devo har inte förändrats ett dugg; de har bara skaffat nyare och dyrare instrument. Det är allt. Nästan alla låtar är glad upp-tempo, så direkt och lättillgänglig att de snuddar vid det banala. Jag vågar knappt lyssna igenom den igen då jag är rädd att man tröttnar vid andra lyssningen, men jag kan inte motstå den.

Det låter fruktansvärt otidsenligt, men det struntar jag i. Det låter som musiken till program för lite äldre barn, men det struntar jag i. Devo har slutat fungare som motpol till sina samtida kollegor, men det struntar jag i. Jag kommer aldrig skriva ett ont ord om Devo, men det beror inte på att jag har dåligt omdöme utan på grund av att Devo aldrig slutar att vara Devo.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 75%

EDIT: Nu har jag lyssnat igenom Devos nya fyra gånger. Och hur mycket jag än vill tycka om den börjar den te sig helt olidlig. Flåshurtig, ofräsch och gapig. Allt det som jag tvingade mig själv att tycka om vid de första lyssningarna har nu totalt avväpnat mig för att aggressivt sparka mig i huvudet. Den här skivan är inte kul längre. Bara jobbig. Nu låtsas jag som skivan inte finns. Visst har Devo inte släppt nåt nytt på tjugo år? Nä, tänkte väl det.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 19%

Kanonlåtar #7: Daniel Westling - Som En Kung (2010)

Idag gifter sig Daniel med sin flickvän. De blir nog skoj för dem och alla hitresta tyska turister. Jag (och Daniel och Johan) gjorde en sång om spektaklet. Den var tänkt att vara skojig. Hoppas nån tycker det. Många har påpekat att Daniel minsann inte alls blir kung. Vi vet. Det är en del av skojset...



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 77%

På TV: Ingen Bor I Skogen

Svensk tv-humor har på sista tiden varit mer välmående än på mycket länge. Vilket väl egentligen inte säger så mycket, men ändå får uppfattas som ett steg i rätt riktning. Mia & Klara, Succéduon, Grotesco och Solsidan har alla bjudit på anmärkningsvärda insatser och i höst verkar det som att vi kan se fram emot enormt lovande Starke Man. Och ikväll fick listan ett nytt fräscht tillskott i och med, Ingen Bor I Skogen.


Ingen Bor I Skogen är en humorserie från radio-rösterna från P3-programmet Mammas Nya Kille som i grupp kallar sig för Klungan. Och serien får väl mångt och mycket ses som en förlängning av radio-showen. Framför allt märks det på att flera karaktärer återfinns från radion men också för att humorn nästan uteslutande är dialogbaserad. Några få gånger utnyttjar man det visuella till skratt (om man inte räknar in att man klätt ut karaktärerna i lustiga kläder). Men det gör nästan ingenting alls för manuset är oftast knivskarpt och levereras med en besinningslös timing (och en tokig röst). Efter halva avsnittet faller jag pladask.


Visuellt är den iögonfallande och sofistikerat läcker. Seriens karaktärer rör sig i ett effektivt kulissbygge och när de stöter på varandra uppstår en liten sketch. Karaktärerna må hända vara begränsade men när de kombineras med varandra framträder stor humor. För att vara en så utnött genre som sketch-program är det förvånansvärt fräscht.


Jag misstänker tyvärr att tittar-siffrorna inte slog i taket ikväll så om du missade programmet finns det ju förstås på eminenta SVT-Play, HÄR.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 81%

Fiffiga Prylar: Luktpussel

Ett pussel som luktar! Så smart! Det är bara att gnugga på centrum-biten och vips får du veta hur familjen Piggs lemonad doftar. Den luktar gammalt suddgummi, så det är nog för det bästa att de spiller ut den på vägen.


Men jag är trots allt väldigt besviken. Varför får jag inte lukta på fler grejer i bilden? Och om man nu ska välja ut en; varför väljer man då läskeblask som inte vanligtvis brukar vara en doft-sensation? Skulle inte detta vara ett ypperligt tillfälle att en gång för alla ta chansen att visa hur Janne Långben luktar? Jag är ju väldigt tveksam till att han överhuvudtaget sköter hygienen men hade gärna blivit motbevisad.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 32%

Film-recension: Kommissarie Späck (2010)

Jag betalade nittiofem kronor av mina surt förvärvade pengar för att gå och se Kommissarie Späck på bio. Det var värt varenda krona.


Filmen var inte speciellt bra, skulle jag sätta på Titta Vi Flyger ikväll skulle jag förmodligen glömma varenda skratt. Men faktum kvarstår; äntligen har vi fått en renodlad komedi i Sverige. Göta Kanal och Sällskapsresan frågar du då; men nej de har en forcerad tillgullad kärlekshistoria och familjefilmsambition också. I Kommissarie Späck satsade man bara, verkligen bara på de goa garven.

Folk druttade på ändan, knasade och tokade i ett härligt fröjdigt tempo. Jag mös i biostolen. Fredde Granberg var min stora ungdomsidol och mitt hjärta klappar fortfarande, om än inte lika hårt för honom.

Kommissarie Späck kryllar av välkända namn och alla njuter av att vara med. Det blir uppenbart att den svenska skådespelareliten har längtat efter det här. De vill inte längre hulka ur sig hobby-pretentiösa repliker och titta drömskt i fjärran längre. De har så länge längtat efter att kräka på varandra, snubbla i trappor och äckelhångla.


Jag tycker långt ifrån att Kommissarie Späck är den bästa svenska filmen som gjorts, men det är definitivt den viktigaste på många, många, många år. Jag längtar redan till uppföljaren.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Seriehyllan: Bamse, nr 500

Just nu är det femhundrade numret av Bamse ute i butikerna. Här skulle firas, tänkte jag. Jag såg framför mig ett bantar-Björn-tjockt nummer fyllt med nostalgi och Bamse-trivia. Man blev alldeles pirrig i kroppen av det glada, guldfärgade (som blev svart i min scanner) omslaget så jag bullade upp med bullar och saft och började kalasa.


Men lyckan blir kort. Firandet visar sig ha tryckts in på endast fyra av de trettiosex sidor tunna numret. Fyra håglösa, osammanhängande sidor där hälften av minnena härstammar från tvåtusentalets andra hälft. Majoriteten är bilder med texter i stil med "Vi har varit på rymdävenyr också" och "Vi har träffat många märkliga varelser på våra äventyr". Vaga beskrivningar utan analys eller satta i historiskt perspektiv. Jag skulle vilja följa Bamses utveckling från första numret från 1973, se hur tidningen utvecklats och förändrats och vilken påverkan den har haft på sina läsare. Vad som helst, men inte det här. Två rutor ägnas åt att katten Jansson läser ett nytt nummer. Ett nytt! Vad hände med det gamla?


Den mesta delen av tidningen ägnas istället åt en lååååång serie om hur Bamse sätter dit... den sluge räven Reihard?! Vem f-n är det? Vad gör han här? Du lyste sannerligen med din frånvaro när jag diggade Bamse som ung. Försvinn från mitt femhundra-nummersjubileum! Efter lite research visar det sig att Reinhard flyttat till stan 2006. Vad var det för fel på sjörövarna och Knocke och Smocke. Här behövs inga nya skurkar. Surgubben i mig kokar.


Jag är sur i flera timmar tills jag kommer till insikten att Bamse inte längre görs för mig. Bamses egentliga läsare har i bästa fall inte hängt med längre än de senaste två. tre åren. Barn som förmodligen inte bryr sig om Bamses bakgrund eller torra minneskavalkader. De har förmodligen inga begrepp om vad nostalgi är. De vill bara ha ett helt vanligt nummer av Bamse. De tycker förmodligen Reinhard är super-lattjo och de fyra tillbakablickande sidorna är lagom mysiga i sin färgglada prakt. Trettiosex sidor för en sjuåring är antagligen precis så mycket som man orkar läsa innan det känns mastigt. Förmodligen är Bamse nummer 500 ett helt strålande nummer, men det kommer jag aldrig förstå.

Som tröst får man i alla fall en urläcker pin att sätta på linnekavajslaget i sommar. Bara den är värd priset av trettiotvå kronor.



GRATTIS BAMSE!

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 50%

På TV: Säsongsavslutningen av Glee

Natten till igår kablades sista avsnittet av Glee's första säsong ut i amerikansk teve. Om någon månad visar fyran avsnittet även här. Jag lyckades dock med tur och skicklighet helt plötsligt få fram avslutningen på min datorskärm och då var det ju lika bra att kolla på det.


För er som av någon anledning inte sett Glee är det som om High School Musical skrivits av manusförfattarna till Sunset Beach uppskruvat till elva; humorn påminner faktiskt om Christopher Guests. Det som vi kallar för "kitsch", "för mycket" och "over the top" är i Glee ett normaltillstånd. ALLA karaktärer är äppel-käcka och/eller kroniskt hysteriska. Men det är snäll-tv, där till och med antagonisten har ett hjärta av guld, utan att på något sätt bli håglöst. Du kan vara gangsta på utsidan men när du tittar på Glee förvandlas du till en fnissig lite pojkspoling.

Glee är själva kulmen av den guilty pleasures-våg som har blivit symptomatisk för tvåtusentalet. Man behöver inte längre skämmas för att man gillar Meat Loaf eller Chicago; snarare tvärtom. Ett band som Journey var sen länge nere för räkning men i Glee är den mer aktuell än någonsin. Don't Stop Believing har blivit seriens eget anthem. Och fiktionen har blivit verklighet. Don't Stop Believing ser av allt att döma ut att bli en av årets sommarhits lagom till låtens trettioårskris. I gårdagens säsongfinal brassade gänget på med ett helt Journey-medley och en gång för alla suddades gränslinjen ut om vad som ska betraktas som "bra" och "dålig" musik. Bara det faktum att serien både når ut till lågstadie-flickor och kredd-pajasar är det väl det yttersta tecknet på den utvecklingen.



Som många med mig har konstaterat har andra halvan av första säsongen mest liknat ett sjunkande skepp. För varje avsnitt har humorn urvattnats, karaktärerna blivit allt mer endimensionella och musiken tagit större och mer plats än nödvändigt utan (som tidigare) driva historien framåt. Men säsongsfinalen lyckades ändå återupprätta ryktet en del. En genuint sliskigt avsnitt som gång på gång tvingade fram glädjetårar och Josh Groban och Olvia Newton John i förhöjda helskojiga versioner av sig själva. Och allt avslutades i en försäkran om att det banne mig blir ett helt år till med Glee. Jag längtar redan. Jag behöver min dos av odistansierade lyckorus varje vecka; men vem behöver inte det?

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 69%

Kanonlåtar #6: Jo Jo Zep featuring Jane Clifton - Taxi Mary (1982)

Jag befinner mig på resande fot och därför kan jag tyvärr inte uppdatera lika ofta och uttömmande som jag skulle vilja. Så idag får vi nöja oss med att lyssna på en riktigt på bra australiensisk låt som förkroppsligar allt vad den new-wave våg stod för som rådde under det tidaga åttiotalet. Taxi Mary innehåller struttiga saxofoner, vit mans rap och fullständigt hypnotiska rytmer. Digga loss!



Åh, vad det svänger.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 93%

Favoritbloggar #1

När ni nu lusläst varje inlägg 5-6 gånger på den här bloggen är det kanske dags att söka er vidare till andra, minst lika informativa. Här är tre av de jag gladeligen följer:

TOPPRAFFEL: Pidde Andersson är Sveriges mest trovärdiga filmkritiker. Här kan du förkovra dig i den föbisedda men ack så ljuvliga delen filmhistorien.

EN MAN MED SKÄGG: Är du det minsta kultur-intresserad har du förmodligen kommit in på Kalle Linds blogg när du googlat på "mossig+gubbigt". Humoristiskt, initierad men framför allt extremt välskriven.

KATASTROFALA OMSLAG: Herr Dryck sparkar in öppna dörrar och gör sig rolig på andras bekostnad. Fast med finess och då är det ju ok.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Porträtt: Uffe Persson

Överallt på internet kan man läsa "Uffe Persson har så himla bra sångröst" och "Uffe Persson är sexigare än på Joey Tempest och han i popgruppen Shanghai tillsammans". I alla fall på de web-sidorna jag besöker. Men jag vet knappt någonting om Uffe Persson och det gör att jag ligger kallsvettig och våndas om nätterna. Vem var han? Var är han? Hur gör han? Vad vill han? Varför vänta till nästa weekend?

Det glada internet bjuder dock på lite information kring denna mystiska legend. Uffe slog igenom med buller & bång i melodifestlivalen när han tog en delad sistaplats med Holm/Pling-tuggummit; Nästa Weekend. Uffe Perssons sjöng för fulla gardiner, men det var hans oefterhärmliga koreografi som kanske främst skrev in honom i historieböckerna. Varning: Refrängen kommer hänga med dig i resten av livet om du lyssnar igenom hela klippet.



Nu var Uffe Persson, "Uffe Persson" med delar av svenska folket. Ja, så stor att han fick äran att medverka i SVT:s mest konstiga satsning någonsin; Fräcka Fredag (efter det där sportfrågeprogrammet med kaninhoppning lett av Miro Salar). Hela två låtar framförde han för att visa sin bredd. Från teatralisk, flåshurtig schlager...



...till den en gång så klatschiga italo-discon som nu var på utdöende. Gary Puckett & The Unions Young Love blev ännu pervigare i Uffes tolkning och med Fräcka Fredag-inredningen som backdrop. Men den hade troligtvis kunnat bli en stor hit i Spanien om den istället kommit 1985.




Och i eterföljande intervju fick Malena Ivarsson visa upp hur man på bästa sätt får sitt offer att känna sig så generad och obekväm som det bara är möjligt.



Uffe Perssons största framgång var en duett med Sofia Källgren där de med oklanderlig feeling framförde Phantom Of The Opera på värsta möjliga vis. Skivan sålde femtiotusen exemplar dvs Guldskiva 1989. Jag tänker av förklarliga skäl inte tänker länka till låten. Eller... Jo, jag gör det ändå. Här får ni en årsförbrukning av pretantioner, sentimentalitet och drömska blickar... alltsammans i disco-takt!



När åttiotalet blev nittiotal försvann Uffe snart i glömska. Varför är svårt att veta. Var det hans klumpiga artist-namn? Var det de vilda polisongerna? Var han före sin tid? Var han långt efter sin tid? Var det för att han var helt kass? Vad vet jag men har ni egna berättelser om Uffe Persson får ni gärna dela med er. Det sista livstecknet från Uffe var på Pridefestivelen (Sveriges enda forum för festlig nostalgi) 2007 där han framförde Nästa Weekend som om 1988 var igår.


LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 31%

Knep & Knåp: Bildgåta

Hej alla glada knep & knåpare. Idag kan man vinna en Sony Walkman( om man åker tidsmaskin till 1982 och skickar in det rätta svaret till tidningen Schlager innan den 25 maj). Du ska helt enkelt lista ut vem näven på bilden tillhör och vilket band han spelar i. Faktum är att bandet fortfarande spelar så det står härliga till, så den här gången kan ingen skylla på att jag kommer med mossiga kändisar.



LEDTRÅD:
Tatueringen på armen borde räcka för att knäcka nöten.

RÄTT SVAR SOM HYPERLÄNK:
Klicka med muspekaren HÄR

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 51%