Kanonlåtar #10: Anna - Like They Do In The Movies (1981)

Folk frågar mig aldrig mig vilken min favoritballad är. Konstigt. Men om någon onormalt nyfiken person någon gång skulle fråga mig om vilken det är så skulle jag utan att tveka svara att det är Annas Like They Do In The Movies. Ja, den är cheesy. Men kärlek är cheesy. Kanske är det mitt ohälsosamma förhållande till film som gör att jag älskar den så mycket men få låtar sätter ord på kärlek så bra som den här. Den är naiv och odistanserad. Precis som riktig kärlek. Och på köpet; en perfekt synth-pop-produktion.

Låten skrevs för övrigt av Ken Leray som även gjorde musiken till Doctor Snuggles.

Detta var Annas enda hit. Det är synd. Hon sjunger ju så bra. Och så fint. Här har ni den perfekta kärleksballaden. Varsågod.



LIVSGLÄDJEBAROMETERN: 97%

Idolbild: Utvikningspojken Björn Rickard "Ricky" Bruch

Jag köpte senaste numret av Romans här om dagen. Jag får väl erkänna att det utlovandet av ny utvikningspojke som fick mig att köpa den. Romantiska serier och horoskop har jag fått nog av, eller det har jag väl inte, men jag måste skriva det ibland för att mina macho-läsare inte ska börja tvivla på mig. Och för alla mina läsare som har minst 5000 poäng i genusvetenskap måste jag också beklaga mig över den beklagliga obejktifieringen av män som tidningen Romans håller på med. Och till Lena D vill jag skicka dagens ris för att du har klottrat på min nya tidning. Fy!

De enda som verkligen kommer bli nöjda nu är alla ni som kåtar upp er mer än normalt varje gång ni ser en hårig diskuskastare. Mina damer och medelålders tanter. Här har ni Ricky Bruch!


Så mycket pondus, sex appeal och hårväxt har aldrig förärats fyrfärgstryckets ädla konst tidigare. Tänk vad en skåne-flagga, en avbytarbänk och några dagliga tuggor anabola kan göra för mannen.

För er som mot förmodan inte känner till Ricky kommer här en liten faktaruta:


Och en bonusbild för er som verkligen inte kan få nog.


För er som aldrig tröttnar på Ricky, dvs alla kan jag rekommendera att köpa Kalle Linds bok Människor som gått till överdrift där karriären beskrivs både obejktivt och uttömmande!

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 70%

Kanonlåtar #9: Mark Ronson & The Business Intl - Bang Bang Bang (2010)

Q-Tip måste vara en musikhistoriens mest välanvända påläggskalvar. Alla från Deee-lite och Janet Jackson till Chemical Brothers och Beastie Boys har lånat in hans nasala stämma för att hotta upp sin hits. Och det blir vinst varje gång för alla utom Q-tip själv som fortfarande är lite av en doldis för den breda massan i förhållande till hur många topplisteplaceringar han medverkat i.

Mark Ronson har i motsatt till Q-Tip blivit känd för alla sina samarbeten med namnkunniga artister. Så nu har de smart nog slagit sig samman och gjort något så trevligt som en dansgolvsrökare i XL-storlek.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Kanonlåtar #8: Teddybears med Stor - 2 Lurar (Salazar Brothers Remix)

För tio år sen recenserade jag musik, med främsta inriktning svensk hiphop i Helsingborgs Dagblad. Då hade jag förmodligen staplat onyanserade superlativer på varandra när jag hört en låt som den här. Jag hade nämligen lite svårt att sansa mig om jag gillade något vid första lyssningen. Minns att jag krängde till med en genant femma på Daddy Boastins debutplatta (som ju Teddybears-Klas och bröderna Salazar på olika sätt hade väldigt stor inblandning i). Så därför har den här fått ligga till sig en månad, men den har klarat tidstestet och jag tycker fortfarande det är en helt fantastisk låt. Låt er inte skrämmas av att det är Teddybears som står som huvudartist, det här är bara en rejäl söndertrasning av Rocketscientist.



Och upphovsmarkarna är dessutom så snälla att de låter dig ladda ner hiten helt gratis här.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 81%

Idolbild: Peo

Varsågod. En helfestlig bild på Peo att skriva ut och sätta upp i finrummet.

Peo är förmodligen den sämsta serietidning som givits ut i Sverige. Tidningen är så dålig att jag köper varenda nummer jag kommer över. Det gick faktiskt så långt att jag länge skissade på en hemsida som skulle täcka in all väsentlig information om den lille spjuvern. Det kan låta motsägelsefullt, men se det lite som när man åker förbi en trafikolycka eller när man går förbi en överviktig person i snortajta kläder. Man blir ju nyfiken när man får se det man vanligtvis inte annars skulle se. Bli fascinerad med andra ord och Peo är fascinerande usel.


Hela Peos existens är ett kapitel för sig. Tidningsförlaget Formatics gav i slutet av sextiotalet ut serie-tidningen om busfröet Dennis. Man förlorade dock så småningom rättigheterna till karaktären och satt rejält på pottan. Men då fick någon (som förmodligen på sent sextiotalsmanér inte var vid sina sinnes fulla bruk) idén om att skapa en ny karaktär som till utseende och sätt var så lik sin föregångare som möjligt. Ett plagiat med andra ord. Resultatet blev alltså Peo, den mörkhyade Dennis (det här var ju ändå under de allra mest politiskt korrekta åren i Sveriges historia). Och efter som Formatics (som nu bytt namn till Dennis förlag och snart fick byta igen till Peos förlag) fortfarande hade alla gamla Dennis-tecknare anställde kunde man nu göra en närmast identisk serie-tidning.


Ja, inte helt identiskt. Peo var förstås ett busfrö, men hans vänner var mycket mer raffinerade än Dennis håglösa vän Jojje. Peos bästisar var nämligen en talande ponny och en knallröd rymdvarelse. Serien spretar med andra ord åt precis alla håll. En serie kan på bästa Dennis-manér handla om att Peo skojar med grannen medan nästa handlar om att han resen till månen för att i nästa rida vilse i skogen. Ibland händer allt på samma gång. Då är det som bäst d.v.s. sämst.


Jag tror att tanken var att Peo främst ska vara en humoristisk serie. Jag tror det i alla fall. Peos ser nämligen så där pillemarisk och busig ut i sista rutan av varje historia. Om man nu kan kalla det historier, snarare ett slags tillstånd med slumpade repliker som inte borde vara relaterade till varandra. De sista åren av tidningens existens fick Peo även lillebror, Pontus som ofta fick sista ordet i serierna. Även de han själv inte varit del av. Eftersom han bara var en bebis förstår man sällan vad han säger men trots det framstår det alltid som det mest vettiga i sammanhanget.


Personligen har jag allt tyckt att Peo är en rätt osympatisk filur. Han skrattar gärna åt andra men tycker inte att det är lika kul att åka dit själv. Någonting säger mig dessutom att tidningen till och med har motverkat integrationen snarare än hjälpt den som man får gissa ha varit seriens syfte. Serien poängterar tydligt gång på gång att Peo inte är som andra barn utan en självgod, bortskämd och framför allt mallig tokstolle. Här ser vi Peo skrämma slag på en kompis med sin Ponny-vän Po.


Förutom serier kunde man delta i Peos Ponnyklubb som senare blev det aningen mer vaga Djur-klubben. En klubb för alla som gillar djur, alla djur. På brevvän-sidan kunde man finna nya bekantskaper som också gillade djur. I vissa nummer kunde man få med en fyrfärgs-affisch föreställande djur och med riktig tur kunde man även snubbla över en och annan fakta-ruta där man fick lära sig om något intressant djur. Som grädde på moset kunde man ibland snubbla över pysselsida där klurigheterna ofta ledde fram till någon typ av djur.

Peo gavs faktiskt ut under hela sjuttiotalet vilket få personer minns idag. De låtsas i alla fall som de inte minns. Någon måste ju ha köpt tidningarna en gång i tiden eftersom jag hittar dem på loppmarknader runt om i hela landet, men jag har aldrig mött någon som rakryggat erkänt att de varit ett fan av Peo. Men jag förstår dem; ingen skulle se på dem med samma respekt efter ett sådant erkännande.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 5% och 83%

Filmrecension: Hot Tub Time Machine (2010)

Den film-genre jag älskar mest och bäst av alla har jag tyvärr ingen aning om vad den kallas. Den hade sin storhetsperiod under åttiotalet och brukar i bästa fall förminskas till äventyrskomedi på hyr-vhs:en. Ibland bara komedi. De var heller aldrig längre än de precis lagom långa nittio minuterna. Bland filmerna hittar vi Tillbaka Till Framtiden, Bill & Teds galna äventyr, Gremlins, Goonies, Short Circuit, Big Trouble In Little China, 24-timmarsjakten, The Hidden, Weird Science och den mest glimrande juvel av dem alla The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension. Listan tar aldrig slut. Lättsamma filmer som släppt på allt vad ramar heter; allt kan hända och där med också händer. Tidsresor, rymdvarleser, skattkartor och Kim Catrall passar in på ett helt logiskt vis. Ogenant och fröjdigt. Naiva filmer som inte ens tänkt tanken att ifrågasätta sig själva. Om det är någon som har ett bra samlingsnamn på de här filmerna får gärna höra av sig. Bästa förslag vinner en filmkväll med yours truly där vi tittar på (S)experiment, Mannequin och Dead Heat.


Till min förtjusning dök det plötsligt upp en ny film i den här gedigna skaran; Hot Tub Time Machine. Filmens plot är så härligt infantilt korkad att den knappt är värd att försöka förklara. Men kort handlar det om att ett gäng trötta kompisar i medelåldern slungas via en av rysk energidryck kortsluten bubbelpool tillbaka till åttiotalet och måste återuppleva sin ungdom. Och precis som i Tillbaka Till Framtiden kan en liten detalj få konsekvenser för deras framtid. Men eftersom hela deras liv varit patetiska bestämmer de sig till slut för att rucka på ödet.

Till min besvikelse var dock inte filmen en ny i den raden som jag nu inte vet vad jag ska kalla. Istället är det en hyllning till genren. Med tydliga refersener och blinkningar till sina föregångare. Chevy Chase och Crispin Glover har biroller och hela filmen utspelar sig ju faktiskt 1986, filmernas storhetstid. Tyvärr kommenterar och huvudkaraktärerna själva hela tiden sin situation, ironiserar över den. Det blir aldrig oroliga eller ordentligt engagerande. Man kommer aldrig till den punkt där Martin Shorts huvud håller på att sprängas eller där hela New York håler på att invaderas av äckliga musikaluppträdande slemmonster. Genren har inte riktigt klarat av att ta sig in i det självmedvetna tvåtusentalet.


Och när jag tittade på 30 Rock här om kvällen ljuger Liz Lemon om att hon ska på Truffaut-maraton när hon egentligen ska se just Hot Tub Time Machine insåg jag plötsligt att det egentligen är en skämsgenre. En genre som andra människor på sin höjd har ett odistansierat nostalgiskt förhållande till, när jag tittar på det som att det vore konst högre än alla annan.

Det är med riktigt bittert vemod som jag inser att det är en genre av sin tid. Jag får helt enkelt hålla hårt fast vid mina gamla exemplar av Sådan Far, Sådan Son och The Explorers om jag vill att den inte ska dö ut. Jag som i min egen naiva värld hoppats på att kunna ta genren till Sverige. Vilket jag vid närmare eftertanke inser är för sent. Kenny Starfighter gick ju upp så sent som förra året, men tyvärr även den med den där självmedvetna, ironiska kryddan med dålig eftersmak.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 55%

Serier jag gjort #4

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 60%

Knep & Knåp: Zorros festliga rebus

Vissa saker går man helt ovetande om. Som att Zorro inte bara är en exemplarisk brottsbekämpare utan att han gillar rebusar också. Och att han dessutom är extra förtjust i de som är festliga.


Ännu konstigare är kanske att Sergeant Garcia och hans kumpaner tror att Zorro låter de vinna rebus-tävlingen. Och vad ska de med hundra svenska kronor till? Och om alla fyra ska dela på den kan de rimligtvis inte bli förmögna.


RÄTT SVAR:
Du har väl läst om kungen av Kalifornien
Om du undrar över det lite kryptiska svaret syftar det på en upplysande artikel som medföljde numret om en schweizisk lurendrejare i artonhundratalets Kalifornien. Han ljög om att han var rik fast han var fattig och på så sätt rönte framgång. Ett trick som man ju borde prova på själv.

Visste ni att jag är rik?

...

Det verkar inte funka.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 32%

Ny CD: Devo - Something For Everybody (2010)

När jag var i mina sena tonår var jag helt övertygad om att Devo var det perfekta bandet. De var lika mycket art-house-pretantioner som studentikosa tokigheter men alltid lättillgängligt och popigt. De hade alltid en ny märklig outfit för varje platta och gjorde både de roligaste och snyggaste videorna. Jag älskade allt. De har alltid befunnit sig bredvid utanför det som varit hippt och trendigt, men har heller aldrig varit tidlösa. Devo har varit Devo och det har man fått leva med.

En god vän gjorde mig häromdagen medveten om att Devo släppt en ny skiva i onsdags. Den första på tjugo år. Det var verkligen inget jag väntat på och jag kände mig inte heller ett dugg intresserad av att lyssna. Gamla gubbar gör i regel skitkass musik. Men nyfiken lockade ändå in mig på Devos youtube-kanal och där gick förstås att avnjuta en massa flum-knasigt rörligt material i samma anda som det man filmade i mitten av sjuttiotalet när bandet snarare var ett konstskoleprojekt. Jag blev nostalgisk, men framför allt supersugen på att köpa skivan. Så jag gjorde det.



Jag njöt mig igenom skivan. Devo har inte förändrats ett dugg; de har bara skaffat nyare och dyrare instrument. Det är allt. Nästan alla låtar är glad upp-tempo, så direkt och lättillgänglig att de snuddar vid det banala. Jag vågar knappt lyssna igenom den igen då jag är rädd att man tröttnar vid andra lyssningen, men jag kan inte motstå den.

Det låter fruktansvärt otidsenligt, men det struntar jag i. Det låter som musiken till program för lite äldre barn, men det struntar jag i. Devo har slutat fungare som motpol till sina samtida kollegor, men det struntar jag i. Jag kommer aldrig skriva ett ont ord om Devo, men det beror inte på att jag har dåligt omdöme utan på grund av att Devo aldrig slutar att vara Devo.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 75%

EDIT: Nu har jag lyssnat igenom Devos nya fyra gånger. Och hur mycket jag än vill tycka om den börjar den te sig helt olidlig. Flåshurtig, ofräsch och gapig. Allt det som jag tvingade mig själv att tycka om vid de första lyssningarna har nu totalt avväpnat mig för att aggressivt sparka mig i huvudet. Den här skivan är inte kul längre. Bara jobbig. Nu låtsas jag som skivan inte finns. Visst har Devo inte släppt nåt nytt på tjugo år? Nä, tänkte väl det.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 19%

Kanonlåtar #7: Daniel Westling - Som En Kung (2010)

Idag gifter sig Daniel med sin flickvän. De blir nog skoj för dem och alla hitresta tyska turister. Jag (och Daniel och Johan) gjorde en sång om spektaklet. Den var tänkt att vara skojig. Hoppas nån tycker det. Många har påpekat att Daniel minsann inte alls blir kung. Vi vet. Det är en del av skojset...



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 77%

På TV: Ingen Bor I Skogen

Svensk tv-humor har på sista tiden varit mer välmående än på mycket länge. Vilket väl egentligen inte säger så mycket, men ändå får uppfattas som ett steg i rätt riktning. Mia & Klara, Succéduon, Grotesco och Solsidan har alla bjudit på anmärkningsvärda insatser och i höst verkar det som att vi kan se fram emot enormt lovande Starke Man. Och ikväll fick listan ett nytt fräscht tillskott i och med, Ingen Bor I Skogen.


Ingen Bor I Skogen är en humorserie från radio-rösterna från P3-programmet Mammas Nya Kille som i grupp kallar sig för Klungan. Och serien får väl mångt och mycket ses som en förlängning av radio-showen. Framför allt märks det på att flera karaktärer återfinns från radion men också för att humorn nästan uteslutande är dialogbaserad. Några få gånger utnyttjar man det visuella till skratt (om man inte räknar in att man klätt ut karaktärerna i lustiga kläder). Men det gör nästan ingenting alls för manuset är oftast knivskarpt och levereras med en besinningslös timing (och en tokig röst). Efter halva avsnittet faller jag pladask.


Visuellt är den iögonfallande och sofistikerat läcker. Seriens karaktärer rör sig i ett effektivt kulissbygge och när de stöter på varandra uppstår en liten sketch. Karaktärerna må hända vara begränsade men när de kombineras med varandra framträder stor humor. För att vara en så utnött genre som sketch-program är det förvånansvärt fräscht.


Jag misstänker tyvärr att tittar-siffrorna inte slog i taket ikväll så om du missade programmet finns det ju förstås på eminenta SVT-Play, HÄR.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 81%

Fiffiga Prylar: Luktpussel

Ett pussel som luktar! Så smart! Det är bara att gnugga på centrum-biten och vips får du veta hur familjen Piggs lemonad doftar. Den luktar gammalt suddgummi, så det är nog för det bästa att de spiller ut den på vägen.


Men jag är trots allt väldigt besviken. Varför får jag inte lukta på fler grejer i bilden? Och om man nu ska välja ut en; varför väljer man då läskeblask som inte vanligtvis brukar vara en doft-sensation? Skulle inte detta vara ett ypperligt tillfälle att en gång för alla ta chansen att visa hur Janne Långben luktar? Jag är ju väldigt tveksam till att han överhuvudtaget sköter hygienen men hade gärna blivit motbevisad.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 32%

Film-recension: Kommissarie Späck (2010)

Jag betalade nittiofem kronor av mina surt förvärvade pengar för att gå och se Kommissarie Späck på bio. Det var värt varenda krona.


Filmen var inte speciellt bra, skulle jag sätta på Titta Vi Flyger ikväll skulle jag förmodligen glömma varenda skratt. Men faktum kvarstår; äntligen har vi fått en renodlad komedi i Sverige. Göta Kanal och Sällskapsresan frågar du då; men nej de har en forcerad tillgullad kärlekshistoria och familjefilmsambition också. I Kommissarie Späck satsade man bara, verkligen bara på de goa garven.

Folk druttade på ändan, knasade och tokade i ett härligt fröjdigt tempo. Jag mös i biostolen. Fredde Granberg var min stora ungdomsidol och mitt hjärta klappar fortfarande, om än inte lika hårt för honom.

Kommissarie Späck kryllar av välkända namn och alla njuter av att vara med. Det blir uppenbart att den svenska skådespelareliten har längtat efter det här. De vill inte längre hulka ur sig hobby-pretentiösa repliker och titta drömskt i fjärran längre. De har så länge längtat efter att kräka på varandra, snubbla i trappor och äckelhångla.


Jag tycker långt ifrån att Kommissarie Späck är den bästa svenska filmen som gjorts, men det är definitivt den viktigaste på många, många, många år. Jag längtar redan till uppföljaren.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Seriehyllan: Bamse, nr 500

Just nu är det femhundrade numret av Bamse ute i butikerna. Här skulle firas, tänkte jag. Jag såg framför mig ett bantar-Björn-tjockt nummer fyllt med nostalgi och Bamse-trivia. Man blev alldeles pirrig i kroppen av det glada, guldfärgade (som blev svart i min scanner) omslaget så jag bullade upp med bullar och saft och började kalasa.


Men lyckan blir kort. Firandet visar sig ha tryckts in på endast fyra av de trettiosex sidor tunna numret. Fyra håglösa, osammanhängande sidor där hälften av minnena härstammar från tvåtusentalets andra hälft. Majoriteten är bilder med texter i stil med "Vi har varit på rymdävenyr också" och "Vi har träffat många märkliga varelser på våra äventyr". Vaga beskrivningar utan analys eller satta i historiskt perspektiv. Jag skulle vilja följa Bamses utveckling från första numret från 1973, se hur tidningen utvecklats och förändrats och vilken påverkan den har haft på sina läsare. Vad som helst, men inte det här. Två rutor ägnas åt att katten Jansson läser ett nytt nummer. Ett nytt! Vad hände med det gamla?


Den mesta delen av tidningen ägnas istället åt en lååååång serie om hur Bamse sätter dit... den sluge räven Reihard?! Vem f-n är det? Vad gör han här? Du lyste sannerligen med din frånvaro när jag diggade Bamse som ung. Försvinn från mitt femhundra-nummersjubileum! Efter lite research visar det sig att Reinhard flyttat till stan 2006. Vad var det för fel på sjörövarna och Knocke och Smocke. Här behövs inga nya skurkar. Surgubben i mig kokar.


Jag är sur i flera timmar tills jag kommer till insikten att Bamse inte längre görs för mig. Bamses egentliga läsare har i bästa fall inte hängt med längre än de senaste två. tre åren. Barn som förmodligen inte bryr sig om Bamses bakgrund eller torra minneskavalkader. De har förmodligen inga begrepp om vad nostalgi är. De vill bara ha ett helt vanligt nummer av Bamse. De tycker förmodligen Reinhard är super-lattjo och de fyra tillbakablickande sidorna är lagom mysiga i sin färgglada prakt. Trettiosex sidor för en sjuåring är antagligen precis så mycket som man orkar läsa innan det känns mastigt. Förmodligen är Bamse nummer 500 ett helt strålande nummer, men det kommer jag aldrig förstå.

Som tröst får man i alla fall en urläcker pin att sätta på linnekavajslaget i sommar. Bara den är värd priset av trettiotvå kronor.



GRATTIS BAMSE!

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 50%

På TV: Säsongsavslutningen av Glee

Natten till igår kablades sista avsnittet av Glee's första säsong ut i amerikansk teve. Om någon månad visar fyran avsnittet även här. Jag lyckades dock med tur och skicklighet helt plötsligt få fram avslutningen på min datorskärm och då var det ju lika bra att kolla på det.


För er som av någon anledning inte sett Glee är det som om High School Musical skrivits av manusförfattarna till Sunset Beach uppskruvat till elva; humorn påminner faktiskt om Christopher Guests. Det som vi kallar för "kitsch", "för mycket" och "over the top" är i Glee ett normaltillstånd. ALLA karaktärer är äppel-käcka och/eller kroniskt hysteriska. Men det är snäll-tv, där till och med antagonisten har ett hjärta av guld, utan att på något sätt bli håglöst. Du kan vara gangsta på utsidan men när du tittar på Glee förvandlas du till en fnissig lite pojkspoling.

Glee är själva kulmen av den guilty pleasures-våg som har blivit symptomatisk för tvåtusentalet. Man behöver inte längre skämmas för att man gillar Meat Loaf eller Chicago; snarare tvärtom. Ett band som Journey var sen länge nere för räkning men i Glee är den mer aktuell än någonsin. Don't Stop Believing har blivit seriens eget anthem. Och fiktionen har blivit verklighet. Don't Stop Believing ser av allt att döma ut att bli en av årets sommarhits lagom till låtens trettioårskris. I gårdagens säsongfinal brassade gänget på med ett helt Journey-medley och en gång för alla suddades gränslinjen ut om vad som ska betraktas som "bra" och "dålig" musik. Bara det faktum att serien både når ut till lågstadie-flickor och kredd-pajasar är det väl det yttersta tecknet på den utvecklingen.



Som många med mig har konstaterat har andra halvan av första säsongen mest liknat ett sjunkande skepp. För varje avsnitt har humorn urvattnats, karaktärerna blivit allt mer endimensionella och musiken tagit större och mer plats än nödvändigt utan (som tidigare) driva historien framåt. Men säsongsfinalen lyckades ändå återupprätta ryktet en del. En genuint sliskigt avsnitt som gång på gång tvingade fram glädjetårar och Josh Groban och Olvia Newton John i förhöjda helskojiga versioner av sig själva. Och allt avslutades i en försäkran om att det banne mig blir ett helt år till med Glee. Jag längtar redan. Jag behöver min dos av odistansierade lyckorus varje vecka; men vem behöver inte det?

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 69%

Kanonlåtar #6: Jo Jo Zep featuring Jane Clifton - Taxi Mary (1982)

Jag befinner mig på resande fot och därför kan jag tyvärr inte uppdatera lika ofta och uttömmande som jag skulle vilja. Så idag får vi nöja oss med att lyssna på en riktigt på bra australiensisk låt som förkroppsligar allt vad den new-wave våg stod för som rådde under det tidaga åttiotalet. Taxi Mary innehåller struttiga saxofoner, vit mans rap och fullständigt hypnotiska rytmer. Digga loss!



Åh, vad det svänger.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 93%

Favoritbloggar #1

När ni nu lusläst varje inlägg 5-6 gånger på den här bloggen är det kanske dags att söka er vidare till andra, minst lika informativa. Här är tre av de jag gladeligen följer:

TOPPRAFFEL: Pidde Andersson är Sveriges mest trovärdiga filmkritiker. Här kan du förkovra dig i den föbisedda men ack så ljuvliga delen filmhistorien.

EN MAN MED SKÄGG: Är du det minsta kultur-intresserad har du förmodligen kommit in på Kalle Linds blogg när du googlat på "mossig+gubbigt". Humoristiskt, initierad men framför allt extremt välskriven.

KATASTROFALA OMSLAG: Herr Dryck sparkar in öppna dörrar och gör sig rolig på andras bekostnad. Fast med finess och då är det ju ok.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Porträtt: Uffe Persson

Överallt på internet kan man läsa "Uffe Persson har så himla bra sångröst" och "Uffe Persson är sexigare än på Joey Tempest och han i popgruppen Shanghai tillsammans". I alla fall på de web-sidorna jag besöker. Men jag vet knappt någonting om Uffe Persson och det gör att jag ligger kallsvettig och våndas om nätterna. Vem var han? Var är han? Hur gör han? Vad vill han? Varför vänta till nästa weekend?

Det glada internet bjuder dock på lite information kring denna mystiska legend. Uffe slog igenom med buller & bång i melodifestlivalen när han tog en delad sistaplats med Holm/Pling-tuggummit; Nästa Weekend. Uffe Perssons sjöng för fulla gardiner, men det var hans oefterhärmliga koreografi som kanske främst skrev in honom i historieböckerna. Varning: Refrängen kommer hänga med dig i resten av livet om du lyssnar igenom hela klippet.



Nu var Uffe Persson, "Uffe Persson" med delar av svenska folket. Ja, så stor att han fick äran att medverka i SVT:s mest konstiga satsning någonsin; Fräcka Fredag (efter det där sportfrågeprogrammet med kaninhoppning lett av Miro Salar). Hela två låtar framförde han för att visa sin bredd. Från teatralisk, flåshurtig schlager...



...till den en gång så klatschiga italo-discon som nu var på utdöende. Gary Puckett & The Unions Young Love blev ännu pervigare i Uffes tolkning och med Fräcka Fredag-inredningen som backdrop. Men den hade troligtvis kunnat bli en stor hit i Spanien om den istället kommit 1985.




Och i eterföljande intervju fick Malena Ivarsson visa upp hur man på bästa sätt får sitt offer att känna sig så generad och obekväm som det bara är möjligt.



Uffe Perssons största framgång var en duett med Sofia Källgren där de med oklanderlig feeling framförde Phantom Of The Opera på värsta möjliga vis. Skivan sålde femtiotusen exemplar dvs Guldskiva 1989. Jag tänker av förklarliga skäl inte tänker länka till låten. Eller... Jo, jag gör det ändå. Här får ni en årsförbrukning av pretantioner, sentimentalitet och drömska blickar... alltsammans i disco-takt!



När åttiotalet blev nittiotal försvann Uffe snart i glömska. Varför är svårt att veta. Var det hans klumpiga artist-namn? Var det de vilda polisongerna? Var han före sin tid? Var han långt efter sin tid? Var det för att han var helt kass? Vad vet jag men har ni egna berättelser om Uffe Persson får ni gärna dela med er. Det sista livstecknet från Uffe var på Pridefestivelen (Sveriges enda forum för festlig nostalgi) 2007 där han framförde Nästa Weekend som om 1988 var igår.


LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 31%

Knep & Knåp: Bildgåta

Hej alla glada knep & knåpare. Idag kan man vinna en Sony Walkman( om man åker tidsmaskin till 1982 och skickar in det rätta svaret till tidningen Schlager innan den 25 maj). Du ska helt enkelt lista ut vem näven på bilden tillhör och vilket band han spelar i. Faktum är att bandet fortfarande spelar så det står härliga till, så den här gången kan ingen skylla på att jag kommer med mossiga kändisar.



LEDTRÅD:
Tatueringen på armen borde räcka för att knäcka nöten.

RÄTT SVAR SOM HYPERLÄNK:
Klicka med muspekaren HÄR

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 51%

Kanonlåtar #5: Jermaine Jackson & Pia Zadora - When The Rain Begins To Fall (1984)

Idag bjuder jag inte bara på en kanonlåt utan även en kanonvideo. Låten kommer från den sorgligt bortglömda sci-fi-buskis-musikalen Voyage of the Rock Aliens där Pia Zadora även spelade huvudrollen. Låten (och filmen) floppade i USA men fick viss återupprättelse i Europa. I Frankrike sålde den i över en miljon exemplar.

Pia Zadora är annars mest känd för att hon vann både en Golden Globe och en Razzie för sin roll i den också totalt bortglömda filmen Butterfly. Enligt myten ska anledningen till att hon vann Golden Globe-priset ha varit för att hennes man mutat stora delar av juryn några nätter på lyxhotell.

Jermaine Jackson är mest känd för att hans bror är känd.

Låten är av den typ som varken skulle kunnat ha kommit varken före eller efter 1984. Produktionen är dränkt i syntar. Texten är en odistansierad och naiv hyllning till den största kärleken. Videon är spektakulär och också förmodligen dyrare än en svensk långfilm. "Super-melodramatisk" och "over the top" är det närmaste, men inte tillräckligt, för att beskriva låten och videon. Ni förstår ju att den helt enkelt är alldeles underbar.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 95%

Vitshörnan #3

Om du träffar på en person som säger att han/hon sett världens sämsta film och denne inte syftar på Åsa-Nisse I Rekordform är han/hon en första klassens lögnare. Filmen är i all sin enkelhet helt obegriplig. Här finns inget manus, ingen regi, ingen logik, inga orginalskådisar och kanske allra värst, inga skratt. Den skulle på sitt lillfinger kunna bära upp hela Åsa-Nisse-seriens dåliga rykte och lyckades slå in den sista dödsstöten på en tjugo år gammal kassako som först nu, över fyrtio senare vågar visa sig igen.

I stora drag är det en film där Åsa-Nisse och hans trogna vän Sven åker båt. Och åker båt. Och åker lite båt till. Såklart i traditionsenligt uppspeedat tempo så att vi får illusionen att de åker skitfort. Varför inte Åsa-Nisse umgås med Klabbarparn längre och istället umgås med Sven, som förvisso agerar likadant, framgår inte. Det framgår inte heller varför hela den lilla sjön som filmen utspelar sig på myllrar av halva den svenska kändiseliten. På ena sidan sjön sitter Alice Timander i en båt, på en annan står Sune Mangs av oklara anledningar och viftar med armarna medan i en tredje står Leena Skoog och gör sin paradroll, d.v.s. står och är lite snygg.

Åsa-Nisse I Rekordform är som ett enda långt pärlband av lågvattenmärken. Men allra lägst är nog ögonblicket när Åsa-Nisses båt plötsligt passerar Jokkmokks Jokke som helt apropå ingenting drar en vits?! Hur ofta ser man en långfilm där birollsinnehavare passa på dra en vits för publiken? Och hängde man inte med första gången gör det inget för när Jokkmokks Jokke passeras nästa gång passar han på att dra slutpoängen en gång till! Och om du sett filmen och fortfarande inte fattat poängen får du här ännu en chans:



Om du av någon anledning inte är bekant med Jokkmokks Jokke var han en av våra (och kanske hela världens) märkligaste artister. Han hade varken sångröst eller någon vidare taktkänsla men däremot en karisma att dö för. Förutom sin karaktäristiska och ständigt burna same-dräkt var han egentligen bara känd för två saker; sin helknasiga superhit Gulli-gullan och att han i tid och otid utbrast "Tjosan!". Jokke framförde även Gulli-gullan i en tidigare Åsa-Nisse-film (Åsa-Nisse i Raketform) då han tagit anställning i Sjökvestens butik. Värt att kolla här. (De senare Åsa-Nisse-filmerna är över lag ett fullgott substitut till hallucinogena svampar). Jokkmokks Jokke högaktades ända in till sin död på samtliga ålderdomshem och han blev till slut så förknippad med sitt smeknamn att han på egen begäran såg till att det står Jokkmokks Jokke på sin gravsten istället för han egentliga namn.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 12%

Fina Flyers #1

2005 var jag på fröjdig charter i Turkiet. En av kvällarna fick jag den här fina flyern från självaste Camilla Henemark, när hon stod utanför nattklubben James Dean och försökte locka in vilsna semsterfirare ihop med ett gäng bortglömda dokusåpa-deltagare. Camilla var ju inte riktigt på toppen av karriären vid den här tiden och blev nog glad när det faktiskt kom förbi någon som kände igen henne. Villa Medusa-Stefan (då mest känd som Club Goa-Stefan och nu mest känd som Ballar Av Stål-Stefan) lockade betydligt fler. Camilla tyckte att den här flyern var bland det roligaste hon sett i hela sitt liv och det tyckte jag var en rimlig anledning för att ta emot den.


Darin var förstås inte där men fick ändå agera evenemangets dragplåster.

LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 50%

Film-recension: Youth In Revolt (2010)

Michael Cera spelar (som vanligt) en mespropp, fåntratt och pellejöns. Han träffar en tjej (Portia Doubleday) som är söt, busig, kaxig och helt obegriplig. Eftersom det vanligtvis är killar (med mindervärdeskomplex) som regisserar film får vi oftast se de här historierna om killar (med mindervärdeskomplex) som träffar (den perfekta) tjejen som ska sätta fart på deras hopplösa liv. Vi såg det för bara ett tag sen i en miljon andra independent-filmer, gärna med Zooey Deschanel som den där busiga tjejen. För att fånga henne måste han bli lite mer "galen" och "tokig" för att bräcka hennes nuvarande pojkvän, en läcker hunk med poesi-amibitioner. Och det blir uppenbarligen pajigt när Michael Cera ska spela allan och röka när han suger på cigaretterna som om de vore snusklubbor.

Som sig bör möts de genom "svår" popkultur. Det gör man oftast i den här typen av film; oftast brukar det handla om att de båda gillar på The Smiths eller vad som helst från Frankrike (i det här fallet det senare). Pöbeln förstår inte Micheal Ceras intresse för italienska impressionister och cocktail-musik men när Portia Doubleday virvlar in och nämner Serge Gainsbourg och Jean Luc Godard faller han pladask. Snopet för honom om han visste att de fanns fler tjejer med dem intressena på söder i Stockholm än vad det finns Bajen-supporters.

Som sig bör tillkommer då ett soundtrack av indie-pop och gamla guilty pleasures tillsammans med ett par av de där obligatoriska "crazy" animerade scenerna som allt ska visa på att regissören tänkt utanför boxen, men egentligen bevisar att han sitter inlåst däri. Dialogen är förstås både "fyndig" och "smart".


Ja, så där håller det på drygt halvvägs in i filmen. Sen händer nåt. Fråga mig inte vad. De "smarta" replikskiftena är kvar. Likaså den skitnödiga indie-popen. Men filmen går från förutsägbar till helfestlig! Den blir skratta-från-magen-skojig! Hela två gånger får vi se Michael Cera springa runt i bara boxer-shortsen på stan, vi får besöka en dråplig thanksgiving-middag och till slut lyckas man till och med uppdatera det gamla män-i-kvinnokläder-skämtet till tvåtusen-talet. Plötsligt har huvudkaraktären börjat bete sig befriande ologiskt och det är svårt att förutspå fortsättningen. Jag kan till slut släppa garden och njuta en stund (och slippa skriva ironiska citationstecken i texten).


Som helhelt ger Youth In Revolt ett förvirrat intryck. Eller så är det bara jag som är förvirrad som inte kan se helheten; det kan jag ju dessvärre inte svara på. Filmen hade premiär för ett halvår sen i staterna men inte förrän ikväll har den av någon anledning Sverige-premiär; precis lagom till att alla som är det minsta intresserade redan har laddat ner den i råfin hd-kvalitet.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 43%

Populärkulturens faror: Maskis

Populärkultur är det farligaste som finns! Ungdomar som spelat det senaste videospelet i Grand Theft Auto-serien går nästa sekund ut och dödar, barn som lyssnat på Judas Priests nya LP går också ut och dödar och/eller blir läder-bögar och dem som läst ett nummer av Blondie börjar äta perverst stora smörgåsar och/eller döda. Så har det alltid varit och kommer alltid förbli. Under titeln Populärkulturens faror kommer jag framöver presentera olika exempel på hur den långsamt men säkert demoraliserar hela männsikorsläktet.

Under hela nittonhundratalet har filmen som medium tvångsmässigt utfört sitt dåliga inflytande på oss. Från hotfulla tåg som tycks flyga ut ur duken och raggarungdomar som spottar, svär och dricker för mycket Coca Cola till nutidens 3D-filmer där vi fullkomligt tappat uppfattningen om skillnaden mellan fiktion och verklighet.

Men allra värst är ändå skräckfilmen. Usch! Här nedan följer ett utmärkt exempel på hur en helt vanlig pojke som sett Ringaren i Notre Dame på bio blir en fara för hela sin omgivning. (Från tidningen Se, nr 11 1949)


Fråga till äldre läsare: När slutade människor som var vid sinnes fulla lag använda uttrycket maskis för maskerad. Det senaste beviset på att ordet användes på fullt allvar har jag lyckats hitta 1987. Någon som har ett nyare exempel.




LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 1%

Knep & Knåp: Vem är popstjärnan?

Vad än Dick Tracy hävdar här ovan så kan man tyvärr inte vinna något i tävlingen, men vi kanske kan ruska fram några priser till nästa gång om det önskas.

Bilden sätter i alla fall rätt prägel på inlägget för här nedan följer en knivig ordgåta. Du ska helt enkelt sätta ihop bokstäverna så att de bildar namnet på en ung popstjärna. OBS: Han var ung och popstjärna när tävlingen publicerades i tidningen Linda, 1987. I tidningen följer också en användbar ledtråd: Han fick sitt genombrott med sin sjunde singel.


LEDTRÅD (OM DU HAR KÖRT FAST):
Han samskrev Christina Augileras hit; Come on over (All I want is you).

LEDTRÅD 2:
Det är skillnad på cirklar och kvadrater.

RÄTT SVAR:
Tryck HÄR för att ta reda på vem stjärnan är.

Populärkultur i verkligheten: Flight Of The Conchords, Cirkus 2010-05-24

Ibland kommer jag på mig själv att sitta med ett fånigt leende på läpparna. Som när jag blir kliad på ryggen. Eller när jag får äta hur mycket hawaii-pizza jag vill. När jag är på Six Flags Magic Mountain eller när jag köpt en ny Tosse Bark-singel. När jag suttit och pysslat med mitt hobbylim alldeles för länge eller när jag kollar på Hemma Värst. När jag umgås, badar, skriver, dansar och bygger pussel. När jag ger Doctor Robotnik på nöten eller läser Hemmets Journal.

Nu kan jag lägga till en sak till på den listan. När jag går på en föreställning på Cirkus och lyssnar på Flight Of The Conchords i två timmar och fyrtiofem minuter.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 80%

Serier jag gjort #3

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 40%