Idolbild: Peo

Varsågod. En helfestlig bild på Peo att skriva ut och sätta upp i finrummet.

Peo är förmodligen den sämsta serietidning som givits ut i Sverige. Tidningen är så dålig att jag köper varenda nummer jag kommer över. Det gick faktiskt så långt att jag länge skissade på en hemsida som skulle täcka in all väsentlig information om den lille spjuvern. Det kan låta motsägelsefullt, men se det lite som när man åker förbi en trafikolycka eller när man går förbi en överviktig person i snortajta kläder. Man blir ju nyfiken när man får se det man vanligtvis inte annars skulle se. Bli fascinerad med andra ord och Peo är fascinerande usel.


Hela Peos existens är ett kapitel för sig. Tidningsförlaget Formatics gav i slutet av sextiotalet ut serie-tidningen om busfröet Dennis. Man förlorade dock så småningom rättigheterna till karaktären och satt rejält på pottan. Men då fick någon (som förmodligen på sent sextiotalsmanér inte var vid sina sinnes fulla bruk) idén om att skapa en ny karaktär som till utseende och sätt var så lik sin föregångare som möjligt. Ett plagiat med andra ord. Resultatet blev alltså Peo, den mörkhyade Dennis (det här var ju ändå under de allra mest politiskt korrekta åren i Sveriges historia). Och efter som Formatics (som nu bytt namn till Dennis förlag och snart fick byta igen till Peos förlag) fortfarande hade alla gamla Dennis-tecknare anställde kunde man nu göra en närmast identisk serie-tidning.


Ja, inte helt identiskt. Peo var förstås ett busfrö, men hans vänner var mycket mer raffinerade än Dennis håglösa vän Jojje. Peos bästisar var nämligen en talande ponny och en knallröd rymdvarelse. Serien spretar med andra ord åt precis alla håll. En serie kan på bästa Dennis-manér handla om att Peo skojar med grannen medan nästa handlar om att han resen till månen för att i nästa rida vilse i skogen. Ibland händer allt på samma gång. Då är det som bäst d.v.s. sämst.


Jag tror att tanken var att Peo främst ska vara en humoristisk serie. Jag tror det i alla fall. Peos ser nämligen så där pillemarisk och busig ut i sista rutan av varje historia. Om man nu kan kalla det historier, snarare ett slags tillstånd med slumpade repliker som inte borde vara relaterade till varandra. De sista åren av tidningens existens fick Peo även lillebror, Pontus som ofta fick sista ordet i serierna. Även de han själv inte varit del av. Eftersom han bara var en bebis förstår man sällan vad han säger men trots det framstår det alltid som det mest vettiga i sammanhanget.


Personligen har jag allt tyckt att Peo är en rätt osympatisk filur. Han skrattar gärna åt andra men tycker inte att det är lika kul att åka dit själv. Någonting säger mig dessutom att tidningen till och med har motverkat integrationen snarare än hjälpt den som man får gissa ha varit seriens syfte. Serien poängterar tydligt gång på gång att Peo inte är som andra barn utan en självgod, bortskämd och framför allt mallig tokstolle. Här ser vi Peo skrämma slag på en kompis med sin Ponny-vän Po.


Förutom serier kunde man delta i Peos Ponnyklubb som senare blev det aningen mer vaga Djur-klubben. En klubb för alla som gillar djur, alla djur. På brevvän-sidan kunde man finna nya bekantskaper som också gillade djur. I vissa nummer kunde man få med en fyrfärgs-affisch föreställande djur och med riktig tur kunde man även snubbla över en och annan fakta-ruta där man fick lära sig om något intressant djur. Som grädde på moset kunde man ibland snubbla över pysselsida där klurigheterna ofta ledde fram till någon typ av djur.

Peo gavs faktiskt ut under hela sjuttiotalet vilket få personer minns idag. De låtsas i alla fall som de inte minns. Någon måste ju ha köpt tidningarna en gång i tiden eftersom jag hittar dem på loppmarknader runt om i hela landet, men jag har aldrig mött någon som rakryggat erkänt att de varit ett fan av Peo. Men jag förstår dem; ingen skulle se på dem med samma respekt efter ett sådant erkännande.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 5% och 83%