Det kortlivade flick-magazinet Vi Tjejer gavs ut 1979-1980. En ganska typisk men festlig tjej-tidning komplett med romantiska serier (Kär i syrrans kille), färgglada mode-reportage (Klä dig i frukt och karamell), engagerande tester (Är du lagom finkänslig) och fina tävlingar (Vinn papegoj-tröja). Det finns med andra ord anledning att återkomma till Vi Tjejer här i bloggen senare.
Men min favorit-sektion har alltid varit Skivtyckarna där Anna och Sofia, två mellanstadiegamla tjejer skoningslöst recenserade månadens nya plattor. De var kids som talade kidsens språk. Till skillnad från "vanliga" recensenter använde de inte texterna till hävda sina egna litterära ambitioner utan skrev rakt ut var de tyckte på enklast möjliga sätt. Att de var S
specifika är en underdrift; "den här skivan har bara fyra dåliga låtar". Men tjejerna visste alltid hur det låg till och förutsåg succéer på löpande band. Här nedan dissekerar de två debutsinglar med grupperna Gyllene Tider och Sugarhill Gang (Vi tjejer, april 1980).
Finns det nåt torftigare än att läsa stand-up, tänkte jag och köpte boken Stå Upp! på stört.
Boken är från tiden då stand-up senast var hippt i Sverige och är uppbyggd av rena referat av komikernas (får man anta) bästa rutiner. Och som man kunde befara gör stand-up-comedy i text-form inte någon inblandad rättvisa. De spontana uttrycken, kroppsspråket och publikkontakten som är själva urkraften i stand-up lyser såklart med sin frånvaro så det vore ett hån mot komikerna att tycka till om skämten. Man kan dock konstatera att materialet är rejält daterat och delar av materialet framstår som vitsar och verkar snarare vara hämtat ur "har du hört den förut" än från stand-up-scenen. Vi hittar till och med alla stå-upp-komikers mest desperata ämne, flygplans-mat-skämten här.
Utöver referaten har varje komiker fått svara på en snabbenkät om sig själv av enfaldigaste slag. Frågor av typen favoritdjur, favoritfilm och favorittandkräm har någon uppskattat som relevant fakta. Komikerna har inte ens att bemödat sig med att svara skojigt på frågorna så en avsevärd stor del av boken tas upp av information av typen att Adde Malmberg gillar bananer medan Claes Malmberg allt gillar pasta. När någon faktiskt får ett infall och försöker vara lite kul som när; Thomas Petersson svarar "sexualkunskap..." på frågan om vad som var hans bästa ämne i skolan, tangerar boken en humorns all time low.
Något som slår mig när jag bläddrar genom boken är också att nästan alla komiker som medverkar i boken fortfarande betraktas som stjärnor i branschen. Babben hyllades för bara en vecka sen för sin medverkan i Parlamentet och Peter Wahlbeck utsågs till årets komiker på stand-up-galan för bara ett år sedan. Hur många pop-musiker är lika aktuella nu som de var 1992? Stefan Andersson och Svenne Rubins är väl inte riktigt de som skriker högst i nedladdningsdebatten. Helena Bergström håller förvisso fortfarande på att filmar film, men det har banne mig ingen bett henne om.
Fast den av komikerna som kanske sjunger med högst när man spelar "vår bästa tid är nu" på en röjarskiva är väl den som faktiskt slutat skoja. Mysrysarens nya affisch-namn John Ajvide Lindqvist. När de andra komikerna ser ut som väluppfostrade och beskedliga svärmorsdrömmar på de många bilderna (med undantag för Tomas Petersson som gjort sitt bästa för att se ut som en småstadsraggare) så ser Lindqvist ut som nån slags stand-upens Torsten Flinck.
För att vara en bok om humor drar jag på smilbanden alldeles för få gånger och det största intrycket jag bär med mig är den sensationella informationen om att Anna-Lena Brundins sämsta ämne i skolan var geografi.
Om man måste välja sin favorit av bröderna Herrey, och det måste man, faller det för min egen del valet självklart på Per Herrey. Per var alltid den udda fågeln i Herreys. Även om bandet målades upp som flickfavoriter i pressen, var det utan tvekan bara mellan hunken Richard och svärmorsdrömmer Louis tjejerna valde. Per var alltid bara den där gamle (man skulle aldrig kunna gissa att han bara är 26 på bilden) som sjöng sämst (det är helt oförståeligt att han fick sjunga lead på Diggi-Loo Diggi-Ley) och fick stå ut med att ha den inte så macho röda skjortan i melodifestivalen.
Faktum är att i numret av Okej där idolbilden kommer från var de bägge andra bröderna urklippta och av allt att döma uppsatta på en trånande flickas/pojkes/ironikers tonårsrum. Per satt ensam kvar och log det där karaktäristiskt sneda leendet och stirrade tomt på mig från sidan 12. Faderskänslorna inom mig kunde inte motstå Per och nu sitter han alltså uppe i min populärskultursbunker och hedras som den hjälte han är. För Per var även den enklaste och mest sympatiske av dem tre. På frågan om vad han älskar mest i världen svarar han "allt som är gott och roligt" till skillnad från Richards mer beräknande "djur och barn". Per Herrey berättar vidare att han kan börja gråta för "ingenting" och att favoriträtten är spaghetti med köttfärssås.
Numer jobbar Per som förbundsjurist på Svenska musikerförbundet vad det nu kan tänkas innebära.
Elvis Presley - Spring Fever En tumregel är att Elvis i regel i bra. Även som här på ett bortglömt albumspår från soundtracket till Girl Happy.
The Vapors - Spring Collection Gamla snällpunk/power-pop bandet The Vapors gillar tydligen inte mode-offer, synnerligen inte när vår-kollektionen dyker upp.
John Denver - Spring Sista låten från John Denvers fina album Rocky Moutain High
Tony Passalacqua - Spring Fever Jag vet inte så mycket om Tony Passalacqua mer än att han var en populär Doo-Wop vokalist på femtiotalet som figurerade i flera konstellationer. Här klarar han sig dock fantastiskt på egen hand.
Gunnar Wiklund - Vårens Flickparad I melodifestivalen 1963 stod låtarna i centrum; därför sjöngs varje låt i två olika versioner. En med en rejäl orkester medan den andra gjordes i en enklare och mer nedtonad version för att verkligen ställa låten på prov. Den lugnare versionen gjorde av Lars Lönndahl men den här är mycket rivigare. Detta året tog man bara ut en topp 3 medan resten fick dela på fjärde platsen vilket också blev Vårens Flickparads öde.
Ingvar Wixell - Kommer Vår 1965 sjöng operastjärnan Ingvar Wixell samtliga sex låtar i melodifestivalen och från fjärdeplatsen kommer den här våriga biten. Skivan med låtarna släpptes långt efter festivalen och beräknas inte ha sålt mer än i 1500 exemplar vilket gör den till festivalens sämst säljande vinnare någonsin.
P. Lion - Springtime Elegant italo-disco med sorgligt bortglömda P.Lion. P:et stor för de tre initiala bokstäverna i hans namn Pietro Paolo Pelandi och Lion kommer från att familjens sköld föreställer ett lejon.
Ralph Lundsten - Spring Fever Sveriges bästa musik-flummare med en hyllning till våren. Så här stod det bland annat på LP:n:
"I AFTON DANS, hur mycket har inte detta begrepp betytt för svenskt blodomlopp och landets nativitet! Dans, denna ryckiga, knyckiga och vertikala form av mänsklig samvaro, bär lustigt nog i sitt sköte, drömmen ett mera horisontalt läge!!! Men även människor med själ och vilsna fötter, vill ju ibland festa och dansa, u t a n att behöva lämna personligheten i garderoben på någon diskocirkus eller I afton parningsdans-ställe… Festlust innehåller därför en musik för lekfulla romantiker och dansnödiga, men en sådan som fritt vill sväva över ömma danstår och dansmusikklichéer! Min dröm är att musiken skall locka fram Din egen inneboende rörelselusta och dansglädje - ge Dig lust att e m o t i o n e r a..."
Donna Summer - Spring Affair Producenten Giorgio Moroder i högform. En favorit-låt med en favorit-artist. Studsande själfull super-disco.
Och eftersom Spotify inte vill erbjuda den kanske bästa vår-låten kompletterar jag med ett youtube-klipp den här gången!
Veckans VHS har jag fyndat på Helsingborgs sopigaste loppis, Jokke's.
Banned In The USA är en musikdokumentär om 2 Live Crew som speglar toppen av deras karriär i slutet på åttiotalet. 2 Live Crew ägnade sig åt Miami Bass, en subgenre till hiphopen som med sina hetsiga rytmer och snuskiga texter tydligt riktade sig till strippklubbarna. När bandet släppte sin LP As Nasty As They Wanna Be 1989 ledde det till den typen av rabiata moralpanik som bara popmusik och skräckfilm kan utlösa, men som vanligt också till att bandet toppade listorna.
Skivan innehåller enligt statistik: "Fuck" 226 gånger "Bitch": 163 gånger "Ho": 15 gånger Beskrivningar av könsorgan: 117 gånger Oralsex: 87 gånger Gruppsex: 4 gånger Incest: 1 gång "Våldsamt" sex: 12 gånger
Omslaget visade dessutom bandets fyra inte speciellt bildsköna medlemmar glatt kika fram under lika många stringrumpor. När man ser bandet på bilden kan man verkligen ifrågasätta huruvida det har någon erfarenhet av sina texter överhuvudtaget.
Skivan blev bannlyst i många stater i USA och flera skivförsäljare arresterades och stämdes efter att de sålt skivan (till poliser som köpt den undercover. När får man se sånt på Cops?). Även 2 Live Crew arresterades och efter långa domstolsförhandlingar friades de då man kom fram till att de obscena texterna faktiskt hade förankring i de afro-amerikanska berättar-traditionerna och därför skulle skydddas.
Filmen skildrar hysterin kring skivan och är ett fragmentarisk collage där bandet själva, hängivna fans, tillsnörpta myndigheter och de vanliga dönickarna från den kristna höger vill framföra sin personliga och alltid radikala åsikt kring musiken. Det blir tämligen absurt när man inser att samtliga talares frenetiska engagemang beror på huruvida man ska sjunga om sex på skiva. 2 Live Crew försvarar hela tiden sin yttrandefrihet som de dock främst vill använda till att berätta för allmänheten om att de gillar att älska med tjejer i gumpen. Intervju-klippen blandas upp med bandets musikvideor som mest består av guppande kvinno-rumpor, men som inte alls känns så kontroversiella med dagens mått mätt.
Filmens klimax nås när gruppen ska spela på en utsåld vägkrog i Texas, men vägrar gå upp på scen eftersom arrangören inte vill betala dem i förskott. Till publikens stora frustration uteblir därför spelningen och de går minst sagt "bananas" och slår sönder varenda pinal på stället. Starka bilder som understryker musikens makt och hur den känslomässigt kan påverka lyssnaren, även om den skapats av tre kåta och rätt korkade killar från den amerikanska södern.
Jag tvivlar inte på att killarna i 2 Live Crew hade en fruktansvärd kvinnosyn. Som rappare var de usla och texterna är banalast möjliga. Men det här är inte heller musik till intellektet utan för fötterna. Och som dansmusik betraktat måste jag erkänna att 2 Live Crew hör till de allra bästa.
Roman Polanski (han som inte haft det så lätt alltid) har regisserat en ny film. En thriller. Den heter Ghost Writer. Den handlar om Ewan McGregor (han med den fåniga flätan i den sämre Star Wars-trilogin) som ska ta över som spökskrivare till Pierce Brosnans (han som var den bäste James Bond) självbiografi. Pierce spelar en gammal engelsk premiärminister som nu anklagas för att vara krigsförbrytare. Den tidigare spökskrivaren har tagit livet av sig men vi som i alla fall har sett en thriller innan vet att när någon påstås ha tagit självmord kommer det så småningom avslöjas att det egentligen var ett riktigt mord. Och har man sett två thrillers innan kan man snart lista ut att anklagelserna kring Pierce och spökskrivarens död dessutom hänger ihop.
Ewan inser efter fem minuter att han som ny spökskrivare också ligger risigt till och börjar försöka luska i mysteriet, som den privatdeckare han inte är. Och nu blir det som sig bör jäkligt spännande, men lugn och sansad spänning i lite klassisk engelsk pusseldeckar-anda. Och även om det är slumpen som hjälper Ewan med de flesta (eller i stort sett alla) ledtrådarna länkas det snyggt och tajt ihop. Flera spänningsscener, som när Ewan flyr i sista sekunden från en färja som lämnar kajen, är makalöst nervkittlande (vilket väl måste vara Polanskis kännetecken). Men lika jäkla spännande som det är att följa Ewan i jakten efter sanningen, lika besviken blir man ju förstås på upplösningen. För har man sett tre thrillers tidigare vet man att man (nästan) aldrig lyckas knyta ihop säcken (förrutom då i holländska nagelbitaren Spoorloos. (Och med det är jag fullt medveten om att säkert någon tycker att jag är skitnödig som hyllar en europeisk art-house-rulle och tänker även hylla Memento och Prestige som två kanon-thrillers som får ihop slutet.)) Antiklimax beskriver väl bäst känslan efteråt.
En annan stor brist är att filmen inte har någon egen unik profil vilket genomsyras hela vägen till filmaffischen, som inte precis kommer locka spontanbesökaren (om man inte råkar vara väldigt sugen på att se en film där Ewan McGregor springer runt på stan i midnattstimmen med en hög papper.) Filmen är såpass profillös att jag lätt skulle kunna förväxla den med....med... nån annan thriller om den gick på teve.
Ghost Writer bjuder också på filmhistoriens mest omotiverade sexscen vilket i sig är en bedrift. Och även Kim Cattrall har en stor roll och frågan alla ställer sig är ju om hon lyckas överträffa sin prestation i Big Trouble In Little China. Och svaret är förstås; nej.
Det bör tilläggas att biografen jag såg filmen bjöd på extra rymligt benutrymme och att jag festade på en hel påse Bridge-blandning under visningen vilket definitivt höjde helhetsupplevelsen.
Monika Lind släppte 1963 en EP med titelspåret Jag går i skolan (med den aningens motsägsfulla texten om en manager som försöker locka Monika med skivkontrakt medan hon menar att hon måste gå klart skolan först. Monika var dessutom 22 när låten släpptes vilket rimligtvis bara behövde skjuta upp lite högskolestudier ett par år för att nappa på managerns erbjudande). Jag går i skolan är förvisso en charmig sedelärande melodi, men den bleknar snabbt när man vänder sida och upptäcker den fascinerande Vilken slyngel.
Vilken slyngel är den svenska översättningen av The Crystals He's a Rebel. Eller egentligen är det Darlene Love och The Blossoms som sjunger men Phil Spector som producerade gav ut skivan i The Crystals namn (som han ägde rättigheterna till). Snopet för Darlene Love och The Blossoms men kul för The Crystals som just då var ute på turné och hastigt fick komplettera sin repertoar med ännu en låt. He's a Rebel är en lysande historia om en tjej som är förälskad i en riktig buse, den klassiska historien om hur tillsnörpta tjejer trånar efter äventyr i farliga killar. Vilken Slyngel är i princip samma låt fast ännu bättre.
Istället för Phil Spectors patenterade wall of sound är Monika Linds version enklare, nerbantad och sugande svängig. Monika sjunger med stor övertygelse om slyngeln hon tagit till sitt hjärta. Hon slingrar sig kvickt och lätt igenom de ganska klumpiga men lekfulla formuleringarna. När hon vrålar han är ändå rar mot mig/alltid underbar mot mig/han är ingen slyngel, nej, nej, nej mot slutet i första refrängen tvekar nog ingen om att hon hittat rätt. Kronan på verket är det struttiga saxofon-solot halvvägs in som borde var bevis nog för alla sax-hatare där ute.
Huruvida Monika Lind träffade en slyngel i verkligheten har jag inte lyckats ta reda på. Men den hon valde vid sin sida lyckades hon avla fram Peter Jöback med. Peter Jöback sägs än idag försöka bräcka sin moders storartade Vilken Slyngel men har än så länge inte varit i närheten.
En hyllning till populärkultur i alla dess former. Stort som smått, nytt som gammalt, fint som fult; allt behandlas lika här.
Varje företeelse betygsätts på livsglädje-barometern. Inte utifrån dåtidens föråldrade bra/dålig-skala utan från den personliga och mer sanningsenliga magkänslan. Ett hundraprocentigt betyg kommer att ges till den enskilda företeelse som visar sig vara meningen med livet.
