Populärkultur i verkligheten: De Lyckliga Kompisarna, Debaser Medis 2010-05-15

Skämsmusiken har blivit trendig de sista åren. Den musik som man ängsligt lyssnade på i smyg när man var själv hemma spelas nu för tiden helt utan ironi på de allra fräsigaste hipster-ställena. Amerikansk västkustrock har helt plötsligt blivit ok. Hela klubb-kvällar ägnas åt euro-disco. Mauro Scocco hyllas som hjälte. I princip allt har blivit accepterat att lyssna på igen, med undantag för en genre. Man hör aldrig någon nämna att de lyssnar på de svenska trallpunken i lilla baren på Riche. Det är den skämsigasta av all skämsmusik.

I början av nittiotalet rådde det ju en trallpunk-våg i Sverige. Band som Coca Carola, Radioaktiva Räker, Räserbajs och Köttgrottorna var guld på skivtallrikarna och Defintivt Femtio Spänn-skivorna sålde som smör i solsken. Lättillgängligt är en underdrift i sammanhanget. Med så få ackord som möjligt, banala melodier och nästan buskisartade-texter var de omöjliga att motstå. I alla fall för en ny-pubertal grabb var enda preferenser för bra musik var att den skulle vara festlig och snabb.

Toppen på isberget var De Lyckliga Kompisarna (DLK). De var lite snabbare, lite roligare och lite mer catchy än sina jämlikar. Och framför allt lite skämmigare. Låtar om hockeyfrillor, kukar och nån kille som är bra på flipperspel är inte någonting jag skulle skryta om att jag glatt nynnar med i. Men det var jag gjorde igår.

DLK återföreades ju för ett par år sedan; om man med återförening menar att sångaren, Mart Hällgren letat upp nya kompmusiker och spelar under samma namn. Mart var förvisso hjärnan och hjärtat i bandet och således den viktigaste för att bibehålla soundet. För det har de gjort. Nya skivan låter som om det kunde vara första skivan.

Men när bandet står på Debasers scen spelar de inte många nya låtar utan är fullt medvetna om att det är ett nostalgi-band och bränner i stort sett av alla sina hits i ett rasande tempo. För att vara punk är det snällt, väluppfostrat och sympatiskt. Mart Hällgren är glad som en speleman. Inte så konstigt när bandet blir inropat fyra gånger efter sista låten och den glesa men entusiastiska publiken.


DLK har alltid haft en känsla för smittande melodier och när de kommer tillsammans i ett långt pärlband är de oemotståndliga. Skulle texterna varit lite mindre fåniga skulle musikhistorien förmodligen behandlat bandet mycket bättre. Man kan inget annat än att dansa, eller åtminstone stampa takten till låtarna.

Jag kommer på mig själv stå med ett stort leende på läpparna genom hela konserten; om jag då inte vrålade med i refrängerna som jag tydligen mindes varenda en. Under några minuter igår kändes det som DLK var världens bästa band. Men det skulle jag aldrig våga säga till nån.

LIVSGLÄDJE-BAROMTERN: 75%