Michael Cera spelar (som vanligt) en mespropp, fåntratt och pellejöns. Han träffar en tjej (Portia Doubleday) som är söt, busig, kaxig och helt obegriplig. Eftersom det vanligtvis är killar (med mindervärdeskomplex) som regisserar film får vi oftast se de här historierna om killar (med mindervärdeskomplex) som träffar (den perfekta) tjejen som ska sätta fart på deras hopplösa liv. Vi såg det för bara ett tag sen i en miljon andra independent-filmer, gärna med Zooey Deschanel som den där busiga tjejen. För att fånga henne måste han bli lite mer "galen" och "tokig" för att bräcka hennes nuvarande pojkvän, en läcker hunk med poesi-amibitioner. Och det blir uppenbarligen pajigt när Michael Cera ska spela allan och röka när han suger på cigaretterna som om de vore snusklubbor.
Som sig bör möts de genom "svår" popkultur. Det gör man oftast i den här typen av film; oftast brukar det handla om att de båda gillar på The Smiths eller vad som helst från Frankrike (i det här fallet det senare). Pöbeln förstår inte Micheal Ceras intresse för italienska impressionister och cocktail-musik men när Portia Doubleday virvlar in och nämner Serge Gainsbourg och Jean Luc Godard faller han pladask. Snopet för honom om han visste att de fanns fler tjejer med dem intressena på söder i Stockholm än vad det finns Bajen-supporters.
Som sig bör tillkommer då ett soundtrack av indie-pop och gamla guilty pleasures tillsammans med ett par av de där obligatoriska "crazy" animerade scenerna som allt ska visa på att regissören tänkt utanför boxen, men egentligen bevisar att han sitter inlåst däri. Dialogen är förstås både "fyndig" och "smart".
Ja, så där håller det på drygt halvvägs in i filmen. Sen händer nåt. Fråga mig inte vad. De "smarta" replikskiftena är kvar. Likaså den skitnödiga indie-popen. Men filmen går från förutsägbar till helfestlig! Den blir skratta-från-magen-skojig! Hela två gånger får vi se Michael Cera springa runt i bara boxer-shortsen på stan, vi får besöka en dråplig thanksgiving-middag och till slut lyckas man till och med uppdatera det gamla män-i-kvinnokläder-skämtet till tvåtusen-talet. Plötsligt har huvudkaraktären börjat bete sig befriande ologiskt och det är svårt att förutspå fortsättningen. Jag kan till slut släppa garden och njuta en stund (och slippa skriva ironiska citationstecken i texten).
Som helhelt ger Youth In Revolt ett förvirrat intryck. Eller så är det bara jag som är förvirrad som inte kan se helheten; det kan jag ju dessvärre inte svara på. Filmen hade premiär för ett halvår sen i staterna men inte förrän ikväll har den av någon anledning Sverige-premiär; precis lagom till att alla som är det minsta intresserade redan har laddat ner den i råfin hd-kvalitet.
LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 43%
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar