Seriehyllan: Bamse, nr 500

Just nu är det femhundrade numret av Bamse ute i butikerna. Här skulle firas, tänkte jag. Jag såg framför mig ett bantar-Björn-tjockt nummer fyllt med nostalgi och Bamse-trivia. Man blev alldeles pirrig i kroppen av det glada, guldfärgade (som blev svart i min scanner) omslaget så jag bullade upp med bullar och saft och började kalasa.


Men lyckan blir kort. Firandet visar sig ha tryckts in på endast fyra av de trettiosex sidor tunna numret. Fyra håglösa, osammanhängande sidor där hälften av minnena härstammar från tvåtusentalets andra hälft. Majoriteten är bilder med texter i stil med "Vi har varit på rymdävenyr också" och "Vi har träffat många märkliga varelser på våra äventyr". Vaga beskrivningar utan analys eller satta i historiskt perspektiv. Jag skulle vilja följa Bamses utveckling från första numret från 1973, se hur tidningen utvecklats och förändrats och vilken påverkan den har haft på sina läsare. Vad som helst, men inte det här. Två rutor ägnas åt att katten Jansson läser ett nytt nummer. Ett nytt! Vad hände med det gamla?


Den mesta delen av tidningen ägnas istället åt en lååååång serie om hur Bamse sätter dit... den sluge räven Reihard?! Vem f-n är det? Vad gör han här? Du lyste sannerligen med din frånvaro när jag diggade Bamse som ung. Försvinn från mitt femhundra-nummersjubileum! Efter lite research visar det sig att Reinhard flyttat till stan 2006. Vad var det för fel på sjörövarna och Knocke och Smocke. Här behövs inga nya skurkar. Surgubben i mig kokar.


Jag är sur i flera timmar tills jag kommer till insikten att Bamse inte längre görs för mig. Bamses egentliga läsare har i bästa fall inte hängt med längre än de senaste två. tre åren. Barn som förmodligen inte bryr sig om Bamses bakgrund eller torra minneskavalkader. De har förmodligen inga begrepp om vad nostalgi är. De vill bara ha ett helt vanligt nummer av Bamse. De tycker förmodligen Reinhard är super-lattjo och de fyra tillbakablickande sidorna är lagom mysiga i sin färgglada prakt. Trettiosex sidor för en sjuåring är antagligen precis så mycket som man orkar läsa innan det känns mastigt. Förmodligen är Bamse nummer 500 ett helt strålande nummer, men det kommer jag aldrig förstå.

Som tröst får man i alla fall en urläcker pin att sätta på linnekavajslaget i sommar. Bara den är värd priset av trettiotvå kronor.



GRATTIS BAMSE!

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 50%