Film-recension: Kommissarie Späck (2010)

Jag betalade nittiofem kronor av mina surt förvärvade pengar för att gå och se Kommissarie Späck på bio. Det var värt varenda krona.


Filmen var inte speciellt bra, skulle jag sätta på Titta Vi Flyger ikväll skulle jag förmodligen glömma varenda skratt. Men faktum kvarstår; äntligen har vi fått en renodlad komedi i Sverige. Göta Kanal och Sällskapsresan frågar du då; men nej de har en forcerad tillgullad kärlekshistoria och familjefilmsambition också. I Kommissarie Späck satsade man bara, verkligen bara på de goa garven.

Folk druttade på ändan, knasade och tokade i ett härligt fröjdigt tempo. Jag mös i biostolen. Fredde Granberg var min stora ungdomsidol och mitt hjärta klappar fortfarande, om än inte lika hårt för honom.

Kommissarie Späck kryllar av välkända namn och alla njuter av att vara med. Det blir uppenbart att den svenska skådespelareliten har längtat efter det här. De vill inte längre hulka ur sig hobby-pretentiösa repliker och titta drömskt i fjärran längre. De har så länge längtat efter att kräka på varandra, snubbla i trappor och äckelhångla.


Jag tycker långt ifrån att Kommissarie Späck är den bästa svenska filmen som gjorts, men det är definitivt den viktigaste på många, många, många år. Jag längtar redan till uppföljaren.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%