På TV: Säsongsavslutningen av Glee

Natten till igår kablades sista avsnittet av Glee's första säsong ut i amerikansk teve. Om någon månad visar fyran avsnittet även här. Jag lyckades dock med tur och skicklighet helt plötsligt få fram avslutningen på min datorskärm och då var det ju lika bra att kolla på det.


För er som av någon anledning inte sett Glee är det som om High School Musical skrivits av manusförfattarna till Sunset Beach uppskruvat till elva; humorn påminner faktiskt om Christopher Guests. Det som vi kallar för "kitsch", "för mycket" och "over the top" är i Glee ett normaltillstånd. ALLA karaktärer är äppel-käcka och/eller kroniskt hysteriska. Men det är snäll-tv, där till och med antagonisten har ett hjärta av guld, utan att på något sätt bli håglöst. Du kan vara gangsta på utsidan men när du tittar på Glee förvandlas du till en fnissig lite pojkspoling.

Glee är själva kulmen av den guilty pleasures-våg som har blivit symptomatisk för tvåtusentalet. Man behöver inte längre skämmas för att man gillar Meat Loaf eller Chicago; snarare tvärtom. Ett band som Journey var sen länge nere för räkning men i Glee är den mer aktuell än någonsin. Don't Stop Believing har blivit seriens eget anthem. Och fiktionen har blivit verklighet. Don't Stop Believing ser av allt att döma ut att bli en av årets sommarhits lagom till låtens trettioårskris. I gårdagens säsongfinal brassade gänget på med ett helt Journey-medley och en gång för alla suddades gränslinjen ut om vad som ska betraktas som "bra" och "dålig" musik. Bara det faktum att serien både når ut till lågstadie-flickor och kredd-pajasar är det väl det yttersta tecknet på den utvecklingen.



Som många med mig har konstaterat har andra halvan av första säsongen mest liknat ett sjunkande skepp. För varje avsnitt har humorn urvattnats, karaktärerna blivit allt mer endimensionella och musiken tagit större och mer plats än nödvändigt utan (som tidigare) driva historien framåt. Men säsongsfinalen lyckades ändå återupprätta ryktet en del. En genuint sliskigt avsnitt som gång på gång tvingade fram glädjetårar och Josh Groban och Olvia Newton John i förhöjda helskojiga versioner av sig själva. Och allt avslutades i en försäkran om att det banne mig blir ett helt år till med Glee. Jag längtar redan. Jag behöver min dos av odistansierade lyckorus varje vecka; men vem behöver inte det?

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 69%