Filmrecension: Hot Tub Time Machine (2010)

Den film-genre jag älskar mest och bäst av alla har jag tyvärr ingen aning om vad den kallas. Den hade sin storhetsperiod under åttiotalet och brukar i bästa fall förminskas till äventyrskomedi på hyr-vhs:en. Ibland bara komedi. De var heller aldrig längre än de precis lagom långa nittio minuterna. Bland filmerna hittar vi Tillbaka Till Framtiden, Bill & Teds galna äventyr, Gremlins, Goonies, Short Circuit, Big Trouble In Little China, 24-timmarsjakten, The Hidden, Weird Science och den mest glimrande juvel av dem alla The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension. Listan tar aldrig slut. Lättsamma filmer som släppt på allt vad ramar heter; allt kan hända och där med också händer. Tidsresor, rymdvarleser, skattkartor och Kim Catrall passar in på ett helt logiskt vis. Ogenant och fröjdigt. Naiva filmer som inte ens tänkt tanken att ifrågasätta sig själva. Om det är någon som har ett bra samlingsnamn på de här filmerna får gärna höra av sig. Bästa förslag vinner en filmkväll med yours truly där vi tittar på (S)experiment, Mannequin och Dead Heat.


Till min förtjusning dök det plötsligt upp en ny film i den här gedigna skaran; Hot Tub Time Machine. Filmens plot är så härligt infantilt korkad att den knappt är värd att försöka förklara. Men kort handlar det om att ett gäng trötta kompisar i medelåldern slungas via en av rysk energidryck kortsluten bubbelpool tillbaka till åttiotalet och måste återuppleva sin ungdom. Och precis som i Tillbaka Till Framtiden kan en liten detalj få konsekvenser för deras framtid. Men eftersom hela deras liv varit patetiska bestämmer de sig till slut för att rucka på ödet.

Till min besvikelse var dock inte filmen en ny i den raden som jag nu inte vet vad jag ska kalla. Istället är det en hyllning till genren. Med tydliga refersener och blinkningar till sina föregångare. Chevy Chase och Crispin Glover har biroller och hela filmen utspelar sig ju faktiskt 1986, filmernas storhetstid. Tyvärr kommenterar och huvudkaraktärerna själva hela tiden sin situation, ironiserar över den. Det blir aldrig oroliga eller ordentligt engagerande. Man kommer aldrig till den punkt där Martin Shorts huvud håller på att sprängas eller där hela New York håler på att invaderas av äckliga musikaluppträdande slemmonster. Genren har inte riktigt klarat av att ta sig in i det självmedvetna tvåtusentalet.


Och när jag tittade på 30 Rock här om kvällen ljuger Liz Lemon om att hon ska på Truffaut-maraton när hon egentligen ska se just Hot Tub Time Machine insåg jag plötsligt att det egentligen är en skämsgenre. En genre som andra människor på sin höjd har ett odistansierat nostalgiskt förhållande till, när jag tittar på det som att det vore konst högre än alla annan.

Det är med riktigt bittert vemod som jag inser att det är en genre av sin tid. Jag får helt enkelt hålla hårt fast vid mina gamla exemplar av Sådan Far, Sådan Son och The Explorers om jag vill att den inte ska dö ut. Jag som i min egen naiva värld hoppats på att kunna ta genren till Sverige. Vilket jag vid närmare eftertanke inser är för sent. Kenny Starfighter gick ju upp så sent som förra året, men tyvärr även den med den där självmedvetna, ironiska kryddan med dålig eftersmak.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 55%