Kanonlåtar #10: Anna - Like They Do In The Movies (1981)

Folk frågar mig aldrig mig vilken min favoritballad är. Konstigt. Men om någon onormalt nyfiken person någon gång skulle fråga mig om vilken det är så skulle jag utan att tveka svara att det är Annas Like They Do In The Movies. Ja, den är cheesy. Men kärlek är cheesy. Kanske är det mitt ohälsosamma förhållande till film som gör att jag älskar den så mycket men få låtar sätter ord på kärlek så bra som den här. Den är naiv och odistanserad. Precis som riktig kärlek. Och på köpet; en perfekt synth-pop-produktion.

Låten skrevs för övrigt av Ken Leray som även gjorde musiken till Doctor Snuggles.

Detta var Annas enda hit. Det är synd. Hon sjunger ju så bra. Och så fint. Här har ni den perfekta kärleksballaden. Varsågod.



LIVSGLÄDJEBAROMETERN: 97%

Idolbild: Utvikningspojken Björn Rickard "Ricky" Bruch

Jag köpte senaste numret av Romans här om dagen. Jag får väl erkänna att det utlovandet av ny utvikningspojke som fick mig att köpa den. Romantiska serier och horoskop har jag fått nog av, eller det har jag väl inte, men jag måste skriva det ibland för att mina macho-läsare inte ska börja tvivla på mig. Och för alla mina läsare som har minst 5000 poäng i genusvetenskap måste jag också beklaga mig över den beklagliga obejktifieringen av män som tidningen Romans håller på med. Och till Lena D vill jag skicka dagens ris för att du har klottrat på min nya tidning. Fy!

De enda som verkligen kommer bli nöjda nu är alla ni som kåtar upp er mer än normalt varje gång ni ser en hårig diskuskastare. Mina damer och medelålders tanter. Här har ni Ricky Bruch!


Så mycket pondus, sex appeal och hårväxt har aldrig förärats fyrfärgstryckets ädla konst tidigare. Tänk vad en skåne-flagga, en avbytarbänk och några dagliga tuggor anabola kan göra för mannen.

För er som mot förmodan inte känner till Ricky kommer här en liten faktaruta:


Och en bonusbild för er som verkligen inte kan få nog.


För er som aldrig tröttnar på Ricky, dvs alla kan jag rekommendera att köpa Kalle Linds bok Människor som gått till överdrift där karriären beskrivs både obejktivt och uttömmande!

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 70%

Kanonlåtar #9: Mark Ronson & The Business Intl - Bang Bang Bang (2010)

Q-Tip måste vara en musikhistoriens mest välanvända påläggskalvar. Alla från Deee-lite och Janet Jackson till Chemical Brothers och Beastie Boys har lånat in hans nasala stämma för att hotta upp sin hits. Och det blir vinst varje gång för alla utom Q-tip själv som fortfarande är lite av en doldis för den breda massan i förhållande till hur många topplisteplaceringar han medverkat i.

Mark Ronson har i motsatt till Q-Tip blivit känd för alla sina samarbeten med namnkunniga artister. Så nu har de smart nog slagit sig samman och gjort något så trevligt som en dansgolvsrökare i XL-storlek.



LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 72%

Kanonlåtar #8: Teddybears med Stor - 2 Lurar (Salazar Brothers Remix)

För tio år sen recenserade jag musik, med främsta inriktning svensk hiphop i Helsingborgs Dagblad. Då hade jag förmodligen staplat onyanserade superlativer på varandra när jag hört en låt som den här. Jag hade nämligen lite svårt att sansa mig om jag gillade något vid första lyssningen. Minns att jag krängde till med en genant femma på Daddy Boastins debutplatta (som ju Teddybears-Klas och bröderna Salazar på olika sätt hade väldigt stor inblandning i). Så därför har den här fått ligga till sig en månad, men den har klarat tidstestet och jag tycker fortfarande det är en helt fantastisk låt. Låt er inte skrämmas av att det är Teddybears som står som huvudartist, det här är bara en rejäl söndertrasning av Rocketscientist.



Och upphovsmarkarna är dessutom så snälla att de låter dig ladda ner hiten helt gratis här.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 81%

Idolbild: Peo

Varsågod. En helfestlig bild på Peo att skriva ut och sätta upp i finrummet.

Peo är förmodligen den sämsta serietidning som givits ut i Sverige. Tidningen är så dålig att jag köper varenda nummer jag kommer över. Det gick faktiskt så långt att jag länge skissade på en hemsida som skulle täcka in all väsentlig information om den lille spjuvern. Det kan låta motsägelsefullt, men se det lite som när man åker förbi en trafikolycka eller när man går förbi en överviktig person i snortajta kläder. Man blir ju nyfiken när man får se det man vanligtvis inte annars skulle se. Bli fascinerad med andra ord och Peo är fascinerande usel.


Hela Peos existens är ett kapitel för sig. Tidningsförlaget Formatics gav i slutet av sextiotalet ut serie-tidningen om busfröet Dennis. Man förlorade dock så småningom rättigheterna till karaktären och satt rejält på pottan. Men då fick någon (som förmodligen på sent sextiotalsmanér inte var vid sina sinnes fulla bruk) idén om att skapa en ny karaktär som till utseende och sätt var så lik sin föregångare som möjligt. Ett plagiat med andra ord. Resultatet blev alltså Peo, den mörkhyade Dennis (det här var ju ändå under de allra mest politiskt korrekta åren i Sveriges historia). Och efter som Formatics (som nu bytt namn till Dennis förlag och snart fick byta igen till Peos förlag) fortfarande hade alla gamla Dennis-tecknare anställde kunde man nu göra en närmast identisk serie-tidning.


Ja, inte helt identiskt. Peo var förstås ett busfrö, men hans vänner var mycket mer raffinerade än Dennis håglösa vän Jojje. Peos bästisar var nämligen en talande ponny och en knallröd rymdvarelse. Serien spretar med andra ord åt precis alla håll. En serie kan på bästa Dennis-manér handla om att Peo skojar med grannen medan nästa handlar om att han resen till månen för att i nästa rida vilse i skogen. Ibland händer allt på samma gång. Då är det som bäst d.v.s. sämst.


Jag tror att tanken var att Peo främst ska vara en humoristisk serie. Jag tror det i alla fall. Peos ser nämligen så där pillemarisk och busig ut i sista rutan av varje historia. Om man nu kan kalla det historier, snarare ett slags tillstånd med slumpade repliker som inte borde vara relaterade till varandra. De sista åren av tidningens existens fick Peo även lillebror, Pontus som ofta fick sista ordet i serierna. Även de han själv inte varit del av. Eftersom han bara var en bebis förstår man sällan vad han säger men trots det framstår det alltid som det mest vettiga i sammanhanget.


Personligen har jag allt tyckt att Peo är en rätt osympatisk filur. Han skrattar gärna åt andra men tycker inte att det är lika kul att åka dit själv. Någonting säger mig dessutom att tidningen till och med har motverkat integrationen snarare än hjälpt den som man får gissa ha varit seriens syfte. Serien poängterar tydligt gång på gång att Peo inte är som andra barn utan en självgod, bortskämd och framför allt mallig tokstolle. Här ser vi Peo skrämma slag på en kompis med sin Ponny-vän Po.


Förutom serier kunde man delta i Peos Ponnyklubb som senare blev det aningen mer vaga Djur-klubben. En klubb för alla som gillar djur, alla djur. På brevvän-sidan kunde man finna nya bekantskaper som också gillade djur. I vissa nummer kunde man få med en fyrfärgs-affisch föreställande djur och med riktig tur kunde man även snubbla över en och annan fakta-ruta där man fick lära sig om något intressant djur. Som grädde på moset kunde man ibland snubbla över pysselsida där klurigheterna ofta ledde fram till någon typ av djur.

Peo gavs faktiskt ut under hela sjuttiotalet vilket få personer minns idag. De låtsas i alla fall som de inte minns. Någon måste ju ha köpt tidningarna en gång i tiden eftersom jag hittar dem på loppmarknader runt om i hela landet, men jag har aldrig mött någon som rakryggat erkänt att de varit ett fan av Peo. Men jag förstår dem; ingen skulle se på dem med samma respekt efter ett sådant erkännande.


LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 5% och 83%

Filmrecension: Hot Tub Time Machine (2010)

Den film-genre jag älskar mest och bäst av alla har jag tyvärr ingen aning om vad den kallas. Den hade sin storhetsperiod under åttiotalet och brukar i bästa fall förminskas till äventyrskomedi på hyr-vhs:en. Ibland bara komedi. De var heller aldrig längre än de precis lagom långa nittio minuterna. Bland filmerna hittar vi Tillbaka Till Framtiden, Bill & Teds galna äventyr, Gremlins, Goonies, Short Circuit, Big Trouble In Little China, 24-timmarsjakten, The Hidden, Weird Science och den mest glimrande juvel av dem alla The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension. Listan tar aldrig slut. Lättsamma filmer som släppt på allt vad ramar heter; allt kan hända och där med också händer. Tidsresor, rymdvarleser, skattkartor och Kim Catrall passar in på ett helt logiskt vis. Ogenant och fröjdigt. Naiva filmer som inte ens tänkt tanken att ifrågasätta sig själva. Om det är någon som har ett bra samlingsnamn på de här filmerna får gärna höra av sig. Bästa förslag vinner en filmkväll med yours truly där vi tittar på (S)experiment, Mannequin och Dead Heat.


Till min förtjusning dök det plötsligt upp en ny film i den här gedigna skaran; Hot Tub Time Machine. Filmens plot är så härligt infantilt korkad att den knappt är värd att försöka förklara. Men kort handlar det om att ett gäng trötta kompisar i medelåldern slungas via en av rysk energidryck kortsluten bubbelpool tillbaka till åttiotalet och måste återuppleva sin ungdom. Och precis som i Tillbaka Till Framtiden kan en liten detalj få konsekvenser för deras framtid. Men eftersom hela deras liv varit patetiska bestämmer de sig till slut för att rucka på ödet.

Till min besvikelse var dock inte filmen en ny i den raden som jag nu inte vet vad jag ska kalla. Istället är det en hyllning till genren. Med tydliga refersener och blinkningar till sina föregångare. Chevy Chase och Crispin Glover har biroller och hela filmen utspelar sig ju faktiskt 1986, filmernas storhetstid. Tyvärr kommenterar och huvudkaraktärerna själva hela tiden sin situation, ironiserar över den. Det blir aldrig oroliga eller ordentligt engagerande. Man kommer aldrig till den punkt där Martin Shorts huvud håller på att sprängas eller där hela New York håler på att invaderas av äckliga musikaluppträdande slemmonster. Genren har inte riktigt klarat av att ta sig in i det självmedvetna tvåtusentalet.


Och när jag tittade på 30 Rock här om kvällen ljuger Liz Lemon om att hon ska på Truffaut-maraton när hon egentligen ska se just Hot Tub Time Machine insåg jag plötsligt att det egentligen är en skämsgenre. En genre som andra människor på sin höjd har ett odistansierat nostalgiskt förhållande till, när jag tittar på det som att det vore konst högre än alla annan.

Det är med riktigt bittert vemod som jag inser att det är en genre av sin tid. Jag får helt enkelt hålla hårt fast vid mina gamla exemplar av Sådan Far, Sådan Son och The Explorers om jag vill att den inte ska dö ut. Jag som i min egen naiva värld hoppats på att kunna ta genren till Sverige. Vilket jag vid närmare eftertanke inser är för sent. Kenny Starfighter gick ju upp så sent som förra året, men tyvärr även den med den där självmedvetna, ironiska kryddan med dålig eftersmak.

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 55%

Serier jag gjort #4

LIVSGLÄDJE-BAROMETERN: 60%